Mannen som jagade pandor
BERÄTTAT FÖR ”VAKNA!”:S KORRESPONDENT PÅ TAIWAN
DET var en isande fuktig decemberdag i Londons Zoologiska trädgård. Jag hade inte insett hur säsongbetonat det är att gå på Zoo, förrän jag själv befann mig på bussen ut från Marble Arch med bara en passagerare till ombord. Varför hade jag valt att besöka Londons Zoo vid en sådan tidpunkt?
Svaret låg framför mig denna förmiddag. Jag hade gått från Zoos biljettlucka under de drypande träden, förbi kolossala, gammalmodiga järnburar innehållande lejon och andra djur. Men jag hade verkligen inte tid att se på allesammans. Jag skulle vara bara en dag i London, och jag hade kommit till Zoo för att se någonting särskilt. Slutligen kom jag fram till den rätta inhägnaden.
Där framför mig låg en väldig hög av grovt vitt pälsverk med ett axelband i svart. Den låg hopkrupen till en ofantlig boll och i djup sömn. Jag började knacka med min ring mot glasrutan för att väcka den sovande. Ett motsträvigt ögonlock öppnades långsamt och avtäckte ett litet runt öga. Vi mönstrade varandra. Min barndoms dröm hade gått i uppfyllelse. Jag skådade en levande panda!
En dröm sedan barnsben
Det finns förmodligen tusentals londonbor som aldrig har sett en panda, även om denna, Chi-Chi, hade bott här i ungefär fjorton år. Varför var det så viktigt för mig att få se en panda? Det fanns två orsaker. Halva jordklotet och mer än tre decennier skilde dem åt.
Några kanske kommer ihåg att många människor blev begeistrade, när notiser i tidningarna år 1936 berättade om att en förtjusande ”ny björn från Kina” skulle anlända till Brookfield Zoo i Chicago. Det var en svart- och vitbrokig panda, som liknade de uppstoppade teddybjörnar eller ”nallar” som milliontals barn måste ha med sig i sängen varje kväll.
Dessa nyhetsmeddelanden intresserade också tjugotvåårige Quentin Young från Kina. Det var han som hade fått denna panda att anträda sin långa resa från bambuskogarna i Sïchuan till Förenta staterna. Quentin Young är den första människa man vet som har vidrört en levande, oskadd panda.
Som naturentusiast och jägare i Kinas kuperade inre och västliga provinser hade Quentin Young gett världen utanför Kina dess första skymt av Kinas pai hsiung, som betyder vit björn.
Jag får träffa jägaren
Trettiotre år senare, som nykomling till Taiwan, satt jag efter en lektion på två timmar och pratade med min språklärare eller lao shr (professor). Han hade tagit upp ämnet panda och talade sakta och i dämpad ton. Vi hade då känt varandra ett par tre veckor.
”Säg mig”, frågade han, ”har du någon gång hört talas om pandan?” Jag log förstås och besvarade frågan med ett ivrigt ja. ”Jag vet inte riktigt hur jag skall tala om det här för dig utan att verka skrytsam”, fortsatte han, ”men det var faktiskt jag som fångade den första levande pandan.”
Entusiastiskt frågade jag (eftersom jag kom ihåg vad jag hade läst 1936): ”Var det den som kom till en djurpark i Chicago? Hette hon Su-Lin?”
”Javisst!” svarade han förtjust och for upp. ”Du vet till och med vad den hette! Den blev uppkallad efter min brors fru.”
Du har säkert redan gissat det. Min språklärare var Quentin Young, mannen som jagade pandor. Quentin var noga med att tala om pandan som ”den”. Varför det? Därför att man först hade trott att pandan var en hona och alltså kallat den för Su-Lin (som betyder ”lilla skatt”). Men längre fram upptäckte man att ”hon” i själva verket var en ”han”.
Det är faktiskt mycket svårt att bestämma en pandas kön, såvida man inte söver ner djuret och undersöker det, som man gjorde med Londons Chi-Chi för några år sedan. Detta är alltså orsaken till att Su-Lin och andra, som kommit efter ”henne”, tilldelats fel kön.
Pandan är ingen björn
Vad är en panda egentligen för någonting? Vad är det som är så särskilt med den? Varför var det nödvändigt för mig att besöka London för att få se en sådan? Vi skall strax se.
Pandan kallas också bambubjörn. Då naturforskarna första gången uppmärksammade dessa djur år 1869, kallade de dem faktiskt också pandabjörnar. Men zoologerna har för länge sedan insett att detta är oriktigt. De placerar nu pandan (som inte ligger i ide) någonstans mellan tvättbjörnen och ett djur som kallas för mindre pandan eller kattbjörnen. Skelettbyggnaden är också annorlunda. Den har, som man säger, ett slags ”sjätte finger”, som i själva verket är en förhårdnad benig dyna, vilken tjänar som något som liknar en motsättlig tumme att gripa med. Det finns också andra anatomiska skiljaktigheter som tyder på att pandan inte är en björn.
Hur ser en panda ut? Låt mig beskriva Chi-Chi, som nu hade beslutat sig för att öppna också det andra ögat. De små ögonen ger henne intryck av att vara riktigt stor. Pandans ansikte är vitt, men ögonen är infattade i två stora svarta lappar i en egendomlig vinkel. Detta ger pandan ett sympatiskt och själfullt utseende. En skinande svart nos och två fullkomligt runda svarta öron sticker fram från den omgivande vita pälsen och fulländar ett ansikte som har förmått mången yrkesjägare att förplikta sig att låta bli att döda pandor.
När Chi-Chi började rulla upp sig ur sin bolliknande ställning, blev det möjligt för mig att undersöka resten av djuret. Jag kunde se att Chi-Chis art definitivt är ett vitt djur med svarta ”applikationer”, inte tvärtom. Alla fyra benen är svarta. Undersidan mellan bakbenen är vit. De svarta frambenen är förenade med ett svart band som går runt kroppen över bogen och ner omkring bringan. Man kan inte finna någon skarpare färgindelning hos däggdjur utom måhända hos sebran. Helhetsintrycket av pandan gör att man skulle vilja krama om den, men det är inte tillrådligt, i synnerhet inte när man tänker på föremålets storlek vid mogen ålder. En fullvuxen panda väger mellan 75 och 160 kilo.
Chi-Chi gäspade. Därigenom blottade hon de enorma kindtänderna, som har fått anatomer att hänföra hennes art till rovdjuren eller köttätarna. Även om Chi-Chi i fångenskap bland annat fick kyckling till frukost varannan morgon, så vederlägger pandan ”den högre bibelkritiken” som förnekar att allt kött i början livnärde sig på växtlighet. Även om pandor kan äta kött, så gör de det sällan. De föredrar sinarundinaria, ett slags bambu som når en höjd på mellan tre och fem meter och vars strå (stam) kan bli fyra centimeter i diameter. Sinarundinaria, är hård som sten.
Det slags tänder ett djur har beror alltså förmodligen inte på om födan består av kött eller växter, utan på vad slags växter djuret är konstruerat för att äta, på hur hårda dessa växter är och hur motståndskraftiga de är mot sönderdelning.
När jag besökte London, var Chi-Chi den enda panda som stod att finna utanför kommunistländerna. Pandans naturliga utbredningsområde är i huvudsak koncentrerat till provinsen Sïchuan i Kina. Några har påträffats i Tibet och omgivande trakter. Dess totala utbredningsområde i hela världen utgörs av en enda sammanhängande region med tre sidor som var och en är 800 kilometer lång, och då har man tagit till ordentligt. Pandornas temperaturanspråk begränsar dem också till höjder på mellan 1.500 och 3.000 meter, och deras krav på kosten binder dem till de bambuskogar som går upp till snögränsen på bergen.
Chi-Chi dog sedermera vid femton års ålder mycket nära den sjuttonåriga livslängd som man räknar med för pandor i fångenskap. Men till glädje för barn i alla åldrar utanför Kina, Ryssland och Nordkorea har det nu anlänt nya exemplar till Tokyo, och två pandor kan beskådas i Washington, D. C. De senare heter Ling-Ling och Hsing-Hsing (uttalas Sching-Sching).
Hur den första levande pandan fångades
Skulle du vilja veta hur den första levande pandan fångades? Hör här vad Quentin Young själv berättar om hur det gick till.
”Jag blev anställd av en amerikansk dam, som hade blivit änka, för att verkställa det projekt som hennes man hade försökt utföra men som avbröts genom hans död. Han hade velat hemföra en levande panda till Förenta staterna. Med båt, till fots, med skottkärra och bärstol tillryggalade vi över 3.000 kilometer tillsammans från Shanghai vid kusten och till skogarna ovanför Chengtu.
Varför båt? Jang-tse-kiang är svaret. Kinas stora, långsamma flod var vår färdväg till Chung-king. Det är en maklig flod, men trafiken på den är alltid livlig. Människor, hundar och höns kan höras prata, skälla, kackla och gala längs stränderna — upp till Hankou! Men sedan förändras dess personlighet. Branta klippor reser sig nästan 600 meter upp i höjden. Detta är den berömda Jang-tse-kiang-klyftan. Men denna flod är en så viktig samfärdsled att det så högt som trettio meter går lag av tungt arbetande kulier uppe på klipphyllor och sliter i hårda rep av bambu för att släpa små båtar (djonker) uppför den dånande strömmen.
Varför till fots, med bärstol och skottkärra? När vi gick i land i Chung-king, var det ännu många mil kvar mellan oss och pai hsiung, pandan. När man kommer till Chung-king, börjar landet höja sig upp mot Himalayas väldiga bergmassiv.
Då inte ropande, förhoppningsfulla månglare eller helt enkelt bara nyfikna människor slog sina lovar omkring oss, virvlade det upp damm som höll på att kväva oss. Banditer hemsökte oss. Kulier och bärare som släpade på vårt förråd gav sig i väg, så snart de hade tjänat ihop tillräckligt för att tillfredsställa sitt behov av opium. När vägarna förlorade sig i skogen, kämpade vi mot trädgrenar som slog oss i ansiktet. När det regnade, blev dammet till gyttja. Vi banade oss väg genom de ståtliga rododendronskogarna i Sïchuan. Allteftersom vi kom upp på högre höjd, föll temperaturen.
Sedan vår expedition hade klarat av dessa komplikationer, var det en förvånansvärt enkel historia att komma pandan in på livet. Vi hade fått order om att några pandor inte fick skjutas förrän en levande hade fångats. Fällor hade satts ut.
Fru Harkness och jag begav oss i väg för att undersöka fällorna. Plötsligt förjagades tystnaden av gevärsskott! Skjutandet framför oss tydde på att jägarna hade fått syn på en panda och blivit så upphetsade att de hade trotsat ordern. Män rusade fram, när de hörde ropet pai hsiung! pai hsiung! Vi sprang också men följde inte de andra, när de satte efter djuret, som kanske var sårat.
Det blev stilla i skogen omkring oss, när deras rop förklingade i fjärran. Från täta bambusnår kom vi ut på ett område med stora träd. Då fick jag höra någonting. Det lät som ett nyfött barn. Det ynkliga ljudet kom från ett ihåligt träd.
Jag körde ner händerna i hålet och drog ut dem igen smekande Su-Lin. ’Hon’ (som vi då trodde) var inte större än att två händer kunde omsluta ’henne’. Jag tänkte: ’Vad är den här lilla saken för någonting? Det är en leksak.’ Jag gav den åt fru Harkness med den inställningen: ’Nå, du kan ta den med hem och leka med den. Jag skall fortsätta med uppgiften att jaga riktiga pandor — vuxna djur.’ Men utan att ha sagt någonting till mig hade hon flera veckor tidigare bestämt sig för att vad hon verkligen ville ha — det var en pandaunge. Med verklig klarsyn hade hon kommit till den slutsatsen att en unge skulle vara lätthanterligare. Vad ingen av oss räknade med var att denna lilla krumbuktande tingest skulle röra vid en viss gemensam känslosträng i hela världen.”
Samme man hade alltså två gånger intresserat mig för pandor. Men vi hade ytterligare en sak gemensam. Den har att göra med orsaken till att jag nu bor på Taiwan. Jag är missionär för Jehovas vittnen. Quentin och jag hade många gånger talat om bibeln, som han hyser stor aktning för. Hans hustru höll på att studera med Jehovas vittnen. Han trodde att han också skulle studera en vacker dag. Ibland talade vi om hur det var att predika bland kineserna, men allra mest talade vi om hans eget personliga förhållande till människans Skapare, Jehova. Och på så sätt blev det en dag mitt privilegium att bli hans lao shr och undervisa honom i bibeln.
Det lyckliga resultatet blev att Quentin Young, som en gång jagade pandor, nu söker spåra upp Jehovas fårlika människor.