Den krympande jesuitorden
ATT bli omnämnda i nyhetsmedia är ingenting nytt för jesuiterna. De har länge kallats ”Första legionen” och ”Kyrkans förtrupp”. Men nu figurerar jesuiterna — den starkaste och för många utomstående iakttagare en av de intressantaste av de romersk-katolska religiösa ordnarna — i andra sammanhang i tidningsrubrikerna.
I dag uttrycker också många av jesuiterna själva farhågor att deras orden håller på att förlora sin ställning. Vad är det som ligger bakom dessa farhågor?
För det första är det det sjunkande medlemsantalet. År 1966 fanns det 35.000 jesuitiska bröder, skolastiker och präster runt om i världen. Nu finns det bara omkring 31.000. Bland dem som har lämnat orden fanns även framstående män inom deras led. Alla tecken tyder också på att antalet medlemmar kommer att fortsätta att sjunka. De amerikanska jesuiterna har i själva verket nyligen skurit ned antalet prästseminarier från fem till tre på grund av brist på sökande.
En blick på jesuiternas historia
Jesuitorden eller Societas Jesu (Jesu sällskap), som den kallas, grundades av Ignatius Loyola år 1540. Redan från början framstod den som unik bland de religiösa ordnarna. De flesta ordnar dessförinnan hade varit kontemplativa, lagt huvudvikten vid bön och klosterliv. Men Ignatius’ samfund skulle vara aktivt, verksamt. Det blev sålunda den första orden inom kyrkan som direkt ställde sig till påvens förfogande för varje särskilt arbete som han kunde vilja ha utfört. I jesuiternas ordenslöften ingår därför inte bara löften om fattigdom och kyskhet, utan särskild vikt läggs vid lydnad mot påven. Ignatius visste också att det krävdes något annat för att de skulle kunna utföra sitt stora uppdrag: Anpassningsförmåga.
Jesuiterna skulle bege sig till alla delar av världen och sätta sig in i alla slags arbeten och inte bara vara hänvisade till ”prästerliga tjänster”. För att underlätta anpassningen till olika förhållanden övergav man i stor utsträckning den speciella dräkt som munkar i andra ordnar brukade använda. Med tiden kom man att finna jesuiterna i affärslivet, inom konsten, inom socialvården och inom många andra verksamhetsgrenar. De har emellertid utmärkt sig inom två speciella områden.
Deras missionsarbete i Asien, Afrika, Nord- och Sydamerika har blivit smått legendariskt. För det andra är de kända som vetenskapsmän och lärare. Även de som ställt sig kritiska mot jesuiterna har medgett att deras utbildning är överlägsen.
Vad jesuiterna än har försökt sig på, har de vanligen lyckats bra. Intressant nog har själva denna framgång skapat många av deras problem. På vilket sätt?
Framgång skapar problem
För många protestanter har jesuiterna framstått som blott och bart en förslagen men mycket mäktig och framgångsrik hjälpreda åt Rom. Det kan inte förnekas att en del av det ursprungliga uppsåtet med att denna orden blev till var att motarbeta den protestantiska reformationen. Framlidne Joseph de Guibert (som själv var jesuit) framhöll: ”Det är förvisso ställt utom allt tvivel att Ignatius fruktade protestantismen. Han motstod beslutsamt den allra minsta tendens till att efterlikna eller gynna den.”
Jesuiternas popularitet har gjort att andra vänt sig emot dem. När diktatorer och kommunistiska regeringar kommer till makten, hör jesuiterna ofta till dem som först blir lidande, ibland på grund av deras, som man förmodar, starka anknytning till Vatikanen. Men särskilt under de senaste decennierna har enskilda jesuiter ofta arbetat med stor frihet och till och med något skilda från Vatikanen.
Jesuiternas framgångar har ibland skaffat dem fiender till och med inom själva den katolska kyrkan! Trycket mot dem blev så stort att de var bannlysta av påven mellan 1773 och 1814. Varför detta starka inbördes hat? Till stor del berodde det på avundsjuka. Deras motto, ”Till större ära för Gud”, antyder att de skall göra mer än till och med andra hängivna religiösa ordnar. En sådan anda har inte alltid rönt det bästa mottagande ens bland ”vänner”.
Motstånd och problem är alltså inte något nytt för jesuiterna. Men härvidlag måste jesuiter och de som är intresserade av deras olika verksamhetsfält vara särskilt omdömesgilla. Det är förhållandevis lätt att avfärda de nu rådande problemen som blott och bart variationer på ett hundratals år gammalt tema. Men en sådan inställning kan också vara farlig. Varför det? Därför att den situation som nu råder inom denna orden faktiskt är olik den som rått i det förflutna.
Varför dagens situation är annorlunda
I dag står jesuit mot jesuit som starka politiska rivaler. Det finns till exempel två jesuiter i framträdande ställningar inom den amerikanska statsledningen. Den ene, dr John McLaughlin, anklagar den andre, Robert F. Drinan, medlem av Representanthuset, för att ”våldföra sig på rättvisan” och för att visa ”samma fördragsamhet som ... Sanhedrin visade mot Kristus”.
Demonstrationerna under 1960-talet och början av 1970-talet, som rörde de medborgerliga rättigheterna, orsakade i vissa fall splittring bland jesuiterna. När sålunda jesuiten Dan Berrigan hade anklagats för att ha planerat att kidnappa en hög amerikansk statstjänsteman, meddelade en rapport i New York Times att inom hans egen orden ”en del av de äldre männen vredgat yrkat på att han skulle uteslutas ur orden. ... Yngre präster, som stött bröderna Berrigan, gav uttryck åt övertygelsen att anklagelserna omöjligen kunde vara sanna.” En liknande politisk schism bland jesuiterna råder nu på Filippinerna.
Det förekommer också olika åsikter i moralfrågor. Jesuiten John McNeill godkänner öppet homosexualitet och skulle till och med kunna gå med på någon form av ”vigselakt” för homosexuella. Sådana åsikter oroar de konservativa elementen.
Det råder nu en sådan splittring inom orden att jesuiten Kenneth Baker, redaktör för tidskriften Homiletic and Pastoral Review, säger: ”Om man för tio år sedan träffade en annan jesuit, visste man att det var en broder och att hans erfarenheter och tänkesätt var desamma som ens egna. När man nu träffar en jesuit för första gången, är det precis som vid krabbornas parningsdans — man försöker komma underfund med om den andra krabban är hanne eller hona.”
Till denna ovanliga serie omständigheter får också läggas följande faktum: När jesuiterna i gångna tider hade problem, var kyrkan själv stark och fast. Men nu befinner sig hela den romersk-katolska kyrkan i svårigheter. En av de mest kända av jesuitiska lärde, John L. McKenzie, säger att kyrkans hierarki har förlorat sin makt och att ”de håller på att råka i panik”. Fler jesuiter än någonsin tidigare har börjat kritisera den kyrka de har svurit att tjäna.
Är det därför förståndigt att bara avfärda dagens tillbakagång inom orden som något som följer samma mönster som i det förflutna? Knappast. Men vad är det — förutom de allmänna problem som hela kyrkan står inför — som egentligen ligger bakom jesuiternas tillbakagång?
Källan till problemet
Det som skulle kunna kallas ”jesuiternas kännemärke” håller snabbt på att försvinna. På vilket sätt?
Jesuiterna har förklarat att de tillämpar Kristi ord om att hans efterföljare skulle vara i världen, men ingen del av världen. (Joh. 17:11—16) Detta är förvisso ingen lätt uppgift. Möjligheten finns alltid att prästämbetet får en andrahandsplats, när jesuiter försöker vara jesuitpräster samtidigt som de är verksamma i andra, världsliga strävanden. När detta inträffar, vad blir det då för skillnad mellan jesuiten och en vanlig lekman inom samma yrke? Det blir ingen skillnad. Men har detta verkligen inträffat? Somliga av kyrkans män tycks vara av den uppfattningen.
Den katolska tidskriften Commonweal innehöll till exempel år 1971 en recension av boken The New Jesuits av George Riemer. Boken innehåller en serie om elva intressanta intervjuer med bildade jesuiter inom olika områden. Vilken slutsats kom recensenten John L’Heureux till? Vi läser:
”Ingenstans i boken ... finns det någon antydan om varför dessa män är präster eller varför de är jesuiter. Mitt i allt prat om bindestreckspräster (präst-skulptör, präst-advokat, präst-politiker) undrar vi vad som egentligen står framför bindestrecket. Är präst bara någonting som man är, liksom man är irländare eller vit eller fet? Att vara jesuit, är det ungefär som att tillhöra en ganska exklusiv herrklubb? Gör inte prästämbetet och orden en människa annorlunda ... ?”
Vem skulle vilja förneka att denne recensent ställer en del berättigade frågor? Visar inte dessa iakttagelser att jesuiterna inte längre bara är i världen, utan i stället faktiskt är en fungerande del av den?
Något som ytterligare avslöjar att jesuitorden verkligen är en del av världen är följande yttrande av ordens överhuvud, ordensgeneralen Pedro Arrupe. Han säger: ”Fenomenet” med de problem orden nu står inför ”verkar mindre förvånande, om vi sätter det i samband med allt det som händer i världen, och inte bara inom kyrkan i dag.” [Kursiverat av oss.] Visar inte ordensgeneralens medgivande att orden är så intimt förbunden med världen i socialt och moraliskt avseende att den drabbas av det som världen drabbas av?
Uppriktiga jesuiter vet att dessa frågor inte ställs i en anda av stridslystnad eller illvilja. De ställs för att uppmuntra till självprövning, vilket är så viktigt i denna kritiska tid. Livet står faktiskt på spel.
Vilken jesuit minns inte Jesu ord i bergspredikan? Han sade om sina efterföljare: ”I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna.” — Matt. 5:13.
Då allt som skilde jesuiterna från den övriga världen har försvunnit, hur kan de då, uppriktigt sagt, såsom salt vara ett verkligt medel att bevara jorden från moraliskt fördärv? Det är omöjligt. Dessa Jesu ord förtjänar särskild eftertanke, eftersom ingen vill vara en del av en organisation som skall ”trampas ned av människorna”.
Den självprövning som den nuvarande situationen kräver är förståeligt nog inte lätt. Men för var och en som verkligen är intresserad av att vara ”till större ära för Gud” är den en absolut nödvändighet.