Levnadsskildring

Jehova har förmåga att ge ”kraft som är över det normala”

BERÄTTAT AV HELEN MARKS

Det var en kvalmig sommardag 1986. Jag hade kommit till en av Europas sömnigaste flygplatser, och jag var den enda som väntade i tullverkets skjul. Jag befann mig i Tirana, huvudstaden i Albanien, ett land som hade utropat sig till ”världens första ateistiska stat”.

MED en känsla av både osäkerhet och oro såg jag på när en beväpnad tjänsteman började söka igenom mitt bagage. Om jag sade eller gjorde något som fick honom att ana oråd, skulle det kunna leda till att jag utvisades ur landet och att de som väntade på mig utanför hamnade i fängelse eller i arbetsläger. Som tur var lyckades jag få tjänstemannen på vänligare humör genom att erbjuda honom lite tuggummi och kakor. Men hur hamnade jag, en kvinna i 65-årsåldern, i den här situationen? Varför var jag beredd att ge upp ett bekvämt liv och ta den risk som det innebar att försöka främja Guds kungarikes intressen i ett av marxism-leninismens sista fästen?

En sjuklig flicka med många frågor

Jag föddes i Hierapetra på Kreta 1920. När jag var två år dog min pappa i lunginflammation. Mamma var fattig och kunde inte läsa eller skriva. Jag var yngst av fyra barn, och eftersom jag hade gulsot, var jag blek och sjuklig. Grannarna sade åt mamma att hon borde ge de tre friskare barnen all omsorg och använda sina små medel till dem och låta mig dö. Jag är glad att hon inte följde det rådet.

För att försäkra sig om att pappas själ vilade i himlen gick mamma ofta till kyrkogården och bad vanligtvis en ortodox präst om hjälp. Men den hjälp han gav var definitivt inte gratis. Jag minns fortfarande en bitande kall juldag när jag hasade mig fram vid sidan av mamma på väg hem från kyrkogården. Vi hade just gett våra sista slantar till prästen. När mamma hade kokat lite grönsaker till oss barn, drog hon sig undan till ett annat rum – med tom mage och tårar av förtvivlan rinnande nerför kinderna. En tid längre fram tog jag mod till mig och frågade prästen varför pappa var tvungen att dö och varför min fattiga mamma var tvungen att ge prästen pengar. Han svarade generat i en viskning: ”Gud tog honom. Så ligger det till. Du kommer över det.”

Jag hade svårt att få hans svar att stämma med bönen Fader vår som jag hade lärt mig i skolan. Jag minns den vackra och meningsfulla inledningen: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” (Matteus 6:9, 10) Om Gud önskade att hans vilja skulle ske på jorden, varför måste vi då lida så mycket?

Jag var mycket nära svaret på den frågan 1929, då vi fick besök av Emmanuel Lionoudakis, ett Jehovas vittne som var heltidsförkunnare.a När mamma frågade Emmanuel vad han ville, räckte han henne ett vittnesbördskort utan att säga ett ord. Hon gav kortet till mig för att jag skulle läsa det. Men jag var ju bara nio år och förstod inte mycket av innehållet. Mamma trodde att den besökande förkunnaren var stum och sade till honom: ”Stackars krake! Du kan inte tala, och jag kan inte läsa.” Sedan visade hon vänligt att hon ville att han skulle gå.

Några år senare fann jag till sist svaret. Min bror, Emmanuel Paterakis, fick av samme heltidsförkunnare broschyren Var äro de döda?, som hade getts ut av Jehovas vittnen.b När jag hade läst den förstod jag att Gud inte hade tagit bort pappa, och jag kände mig lättad. Jag lärde mig att döden är ett resultat av mänsklig ofullkomlighet och att pappa vilar i väntan på att bli uppväckt till liv igen i ett paradis på jorden.

”Den här boken har fördärvat dig!”

Bibelns sanning öppnade våra ögon. Vi hittade pappas gamla bibel och började läsa den, ofta i skenet från levande ljus vid den öppna spisen. Eftersom jag var den enda unga kvinnan i området som intresserade sig för Bibeln, tog den lilla gruppen av vittnen som fanns i trakten inte med mig i sin verksamhet. Ett tag trodde jag på fullt allvar att bara män fick tillhöra det här trossamfundet, men så var det naturligtvis inte.

Min brors entusiasm för predikoarbetet inspirerade mig verkligen. Det dröjde inte länge förrän polisen började intressera sig för vår familj, och de kom ofta hem till oss vid olika tider på dygnet för att få tag på Emmanuel och på litteratur. Jag kommer så väl ihåg när vi fick besök av en präst som skulle övertala oss att komma tillbaka till kyrkan. När Emmanuel visade honom från sin bibel att Guds namn är Jehova, tog prästen hans bibel, viftade den hotfullt framför näsan på min bror och skrek: ”Den här boken har fördärvat dig!”

När Emmanuel 1940 vägrade att göra militärtjänst, blev han gripen och skickad till den albanska fronten. Vi förlorade kontakten med honom och trodde att han var död. Men två år senare fick vi helt oväntat ett brev från honom från ett fängelse. Han levde och var frisk! Ett av de bibelställen han hänvisade till i brevet har etsat sig fast i mitt minne: ”Vad Jehova angår, sveper hans ögon runt över hela jorden, för att han skall visa sin styrka till förmån för dem vars hjärta är odelat gentemot honom.” (2 Krönikeboken 16:9) Den här uppmuntran kom verkligen i rätt tid!

Från fängelset bad Emmanuel några bröder besöka mig. Det dröjde inte länge förrän man ordnade så att vi kunde hålla hemliga kristna möten på en bondgård utanför staden. Vad vi inte anade var att vi hölls under uppsikt! En söndag omringades vi av beväpnade poliser. Vi tvingades upp på en lastbil med öppet flak, och sedan körde de runt i staden för att visa upp oss. Jag kan fortfarande höra människorna håna och förlöjliga oss, men Jehova gav oss inre frid genom sin ande.

Vi förflyttades till en annan stad, där de föste in oss i mörka och smutsiga celler. Toaletten i min cell var en öppen hink som tömdes en gång om dagen. Jag blev dömd till åtta månaders fängelse, eftersom jag ansågs vara gruppens ”lärare”. Men en broder som också satt i fängelset ordnade så att hans advokat tog sig an vårt fall, och han lyckades få oss frigivna.

Ett nytt liv

När Emmanuel släpptes från fängelset, fick han i uppgift att som resande tillsyningsman besöka församlingar i Athen. Jag flyttade dit 1947. Äntligen träffade jag en stor grupp vittnen – inte bara män, utan också kvinnor och barn. I juli 1947 kunde jag till sist bli döpt i vatten som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova. Jag drömde om att bli missionär och gick därför en kvällskurs för att lära mig engelska. År 1950 blev jag pionjär. Mamma flyttade hem till mig, och även hon omfattade Bibelns sanning. Hon förblev ett Jehovas vittne ända till sin död 34 år senare.

Samma år träffade jag John Marks (Markopoulos), en respekterad och andligt sinnad man från USA. John var född i södra Albanien men hade emigrerat till USA, där han blev ett Jehovas vittne. År 1950 befann han sig i Grekland för att försöka få visum till Albanien, som då var ett stängt land med den strängaste formen av kommunism. Trots att John inte hade träffat sin familj sedan 1936, fick han inte tillstånd att resa in i Albanien. Jag rördes av hans brinnande iver för Jehovas tjänst och hans djupa kärlek till brödraskapet. Vi gifte oss den 3 april 1953. Sedan flyttade vi till vårt nya hem i New Jersey i USA.

För att försörja oss som heltidsförkunnare hade John och jag en liten affär vid New Jerseys kust där vi gjorde i ordning frukost åt fiskare. Vi arbetade bara under sommarmånaderna, och vi började vid gryningen och höll på till klockan 9.00. Genom att leva enkelt och prioritera andlig verksamhet kunde vi använda största delen av vår tid till predikoarbetet. Under åren som gick blev vi ombedda att flytta till olika städer där behovet av förkunnare var stort. Där har vi med Jehovas hjälp bistått nyintresserade, grundat församlingar och hjälpt till med att bygga Rikets salar.

Vi hjälper våra medbröder i nöd

Snart fick vi en mycket spännande uppgift. Ansvariga bröder ville upprätta kontakter med medkristna i Balkanländer där vår verksamhet var förbjuden. Under många år hade Jehovas vittnen i de här länderna varit avskurna från det internationella brödraskapet. De hade i stort sett inte fått någon andlig mat alls, och de mötte mycket hårt motstånd. De flesta av dem stod under ständig bevakning, och många satt i fängelser och arbetsläger. De var i trängande behov av bibliska publikationer, vägledning och uppmuntran. För att nämna ett exempel fick vi ett kodat meddelande från Albanien som löd: ”Be till Herren för vår skull. Litteratur konfiskeras från hus till hus. De tillåter oss inte att studera. Tre sitter i fängelse.”

I november 1960 gav vi oss därför ut på en sex månader lång resa för att besöka några av de här länderna. Självfallet skulle Jehova behöva ge oss ”kraft som är över det normala”, mod, dristighet och påhittighet för att vi skulle kunna klara av vårt uppdrag. (2 Korinthierna 4:7) Vårt första mål var Albanien. Vi köpte en bil i Paris och gav oss i väg. När vi kom fram till Rom, visade det sig att bara John kunde få visum till Albanien. Jag fick fortsätta till Athen och vänta på honom där.

John reste in i Albanien i slutet av februari 1961 och stannade där till slutet av mars. I Tirana träffade han personligen 30 vänner. De blev så lyckliga över att få den litteratur och uppmuntran som de så väl behövde. Det var första gången på 24 år som de fick besök utifrån.

De här vännernas ostrafflighet och uthållighet gjorde starkt intryck på John. Han fick veta att många hade förlorat arbetet och blivit inspärrade på grund av att de inte deltog i kommuniststatens aktiviteter. Han blev särskilt rörd när två bröder i 80-årsåldern gav honom omkring 100 dollar som gåva till predikoarbetet. De hade lagt undan av sina dåliga statliga pensioner i många år för att få ihop den här summan.

Sista dagen av Johns vistelse i Albanien var den 30 mars 1961, det datum då minnet av Jesu död skulle högtidlighållas. John höll åminnelsetalet för de 37 åhörarna. Direkt efter talet förde bröderna snabbt ut John via bakdörren och körde honom till hamnstaden Durrës, där han gick ombord på ett turkiskt handelsfartyg som skulle till Pireus i Grekland.

Jag var så glad när han kom tillbaka välbehållen. Nu kunde vi fortsätta vår äventyrliga färd. Under resan åkte vi till ytterligare tre Balkanländer där vårt arbete var förbjudet – ett riskabelt äventyr eftersom vi hade med oss biblisk litteratur, skrivmaskiner och annat material. Vi hade förmånen att få träffa verkligt lojala bröder och systrar som var beredda att förlora sina arbeten, sin frihet och till och med sitt liv för Jehova. Deras nit och äkta kärlek var en inspirationskälla för oss. Vi såg också tydligt att Jehova ger ”kraft som är över det normala”.

När vår lyckade resa var över, återvände vi till USA. Under de efterföljande åren fortsatte vi att på olika sätt försöka skicka litteratur till Albanien och få rapporter om vännernas verksamhet där.

Ofta på resor och i faror

Åren gick och jag blev ensam när John dog 1981, 76 år gammal. Jag fick då flytta in hos min systerdotter, Evangelia, och hennes man, George Orphanides. Det stöd som jag har fått av dem sedan dess, både känslomässigt och praktiskt, har betytt mycket. De hade själva fått uppleva Jehovas stöd, när de tjänade under förbud i Sudan.c

Så småningom ville man göra ett nytt försök att kommunicera med bröderna i Albanien. Eftersom min mans släktingar bodde där, blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att resa dit. Naturligtvis ville jag det!

Efter månader av enträgna försök fick jag i maj 1986 visum från den albanska ambassaden i Athen. Ambassadpersonal varnade mig bestämt och sade att jag inte kunde vänta mig någon hjälp alls från yttervärlden om något skulle gå snett. På resebyrån blev försäljaren alldeles häpen när jag sade att jag ville köpa en flygbiljett till Albanien. Men rädslan fick inte hindra mig, och snart satt jag på flyget från Athen till Tirana, vilket avgick bara en gång i veckan. Endast tre mycket gamla albaner flög med samma plan; de hade varit i Grekland av medicinska skäl.

Så snart planet hade landat visades jag in i ett tomt skjul som fungerade som tullkontor. Min mans bror och syster var inte Jehovas vittnen, men ändå hjälpte de mig att få kontakt med de få inhemska vännerna. Enligt lagen var mina släktingar tvungna att meddela ansvariga i samhället om min ankomst. Följden blev att polisen övervakade mig noga. Därför föreslog mina släktingar att jag skulle stanna hemma medan de letade reda på två av bröderna i Tirana och förde dem till mig.

Vid den här tiden kände man till nio överlämnade bröder i hela Albanien. År av förbud, förföljelse och sträng bevakning hade gjort dem mycket försiktiga. Det var fårade ansikten jag mötte. När de båda bröderna förstod att de kunde lita på mig, var deras första fråga: ”Var är Vakttornet?” Under många år hade de bara haft två exemplar av äldre böcker och inte ens en bibel.

De beskrev utförligt hur grymt regimen hade behandlat dem. De berättade om en kär broder som var fast besluten att förbli politiskt neutral i en omröstning som skulle genomföras. Eftersom staten kontrollerade allting, innebar detta att hans familj skulle bli utan matransoner. Hans gifta barn och deras familjer skulle hamna i fängelse, trots att de inte hade något med hans tro att göra. Det sades att några i broderns familj kände sådan fruktan att de dödade honom natten före omröstningen och kastade kroppen i en brunn och sedan påstod att han hade blivit rädd och tagit livet av sig.

Det var hjärtslitande att se hur fattiga dessa medkristna var. Men när jag ville ge dem var sin 20-dollarssedel, tackade de nej och sade: ”Vi vill bara ha andlig mat.” Dessa kära bröder hade levt i tiotals år under en diktatorisk regim som hade lyckats indoktrinera större delen av befolkningen till att bli ateister. Men deras tro och beslutsamhet var lika stark som hos Jehovas vittnen på andra håll. När jag lämnade Albanien två veckor senare, stod det mycket klart för mig att Jehova kan ge ”kraft som är över det normala” även under de svåraste förhållanden.

Jag hade möjlighet att besöka Albanien också 1989 och återigen 1991. När yttrandefrihet och religionsfrihet så småningom accepterades mer och mer i det här landet, ökade antalet tillbedjare av Jehova mycket snabbt. Den handfull överlämnade kristna som fanns där 1986 har nu vuxit till mer än 2 200 verksamma förkunnare. Bland dessa var Melpo, min mans syster. Kan det råda något tvivel om att Jehova välsignade den här trogna gruppen?

Ett rikt liv tack vare Jehovas kraft

När jag ser tillbaka, kan jag med övertygelse säga att vårt arbete – Johns och mitt – inte har varit förgäves. Vi använde våra krafter i ungdomen på bästa sätt. Vår levnadsbana i heltidstjänsten har varit mer meningsfull än någon annan inriktning i livet vi kunde ha valt. Jag gläder mig över alla de kära vänner som vi har fått hjälpa att lära känna Bibelns sanning. Nu, när jag har kommit upp i åren, kan jag av hjärtat uppmana de yngre att komma ihåg sin store Skapare i sin ungdom. (Predikaren 12:1)

Trots att jag är 81 år har jag fortfarande möjlighet att tjäna som heltidsförkunnare av de goda nyheterna. Jag stiger upp tidigt och vittnar för andra vid busshållplatser, på parkeringsplatser, på gatan, i affärer och i parker. De problem som hör till ålderdomen gör nu livet svårt, men kärleksfulla andliga bröder och systrar – min stora andliga familj – och min systerdotters familj har verkligen stöttat mig. Men framför allt har jag fått erfara att ”den kraft som är över det normala ... [är] av Gud och inte från oss själva”. (2 Korinthierna 4:7)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Ovan: John (längst till vänster) och jag (i mitten) med min bror Emmanuel till vänster om mig och vår mamma till vänster om honom tillsammans med en grupp beteliter i Athen 1950

[Bild på sidan 25]

Till vänster: John och jag vid vår affär vid New Jerseys kust 1956

[Bild på sidan 26]

Områdessammankomst i Tirana i Albanien 1995

[Bild på sidan 26]

Betel i Tirana i Albanien. Färdigställt 1996

[Bild på sidan 26]

Ovan: En Vakttornsartikel från 1940 som i hemlighet översattes till albanska

[Bild på sidan 26]

Jag och min systerdotter Evangelia Orphanidis (till höger) och hennes man, George