1 Samuelsboken

25 Med tiden dog Samuel;+ och hela Israel samlades och höll klagan+ över honom och begravde honom vid hans hus* i Rama.+ Sedan bröt David upp och drog ner till Parans* vildmark.+

2 Nu fanns det en man i Maon+ som hade sin verksamhet i Karmel.*+ Och mannen var mycket välbärgad, och han hade 3 000 får och 1 000 getter; och han var i färd med att klippa+ sina får i Karmel. 3 Och mannens namn var Nabal,+ och hans hustrus namn var Abigạjil.+ Och hustrun hade gott omdöme+ och vacker gestalt, men mannen var hård och ond i sina gärningar;+ och han var kalebit.+ 4 Ute i vildmarken fick David nu höra att Nabal höll på att klippa+ sina får. 5 Då skickade David i väg tio unga män, och David sade till de unga männen: ”Dra upp till Karmel och gå till Nabal och fråga honom i mitt namn om det står väl till med honom.+ 6 Och detta är vad ni skall säga till min broder:* ’Må du ha frid,+ och må ditt hus ha frid, och må allt vad du har ha frid. 7 Och nu har jag hört att du har fårklippare. Nu är det så att de herdar som tillhör dig har varit hos oss.+ Vi ofredade dem inte,+ och ingenting alls av det som var deras kom bort under hela den tid de var i Karmel. 8 Fråga dina unga män, så kommer de att tala om det för dig; låt därför mina unga män* finna ynnest för dina ögon, för det var på en god dag som vi kom. Jag ber dig, ge bara åt dina tjänare och åt din son David vad du kan ha till hands.’”+

9 Då kom Davids unga män och framförde alla dessa ord till Nabal i Davids namn, och sedan väntade de. 10 Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: ”Vem är David,+ och vem är Ịsais son? Nu för tiden är det många tjänare som bryter sig loss från sina herrar.*+ 11 Och skulle jag ta mitt bröd+ och mitt vatten* och mitt slaktkött, som jag har slaktat åt mina fårklippare, och ge det åt män som jag inte ens vet varifrån de är?”+

12 Då vände Davids unga män om på sin väg och gick tillbaka och kom och rapporterade till honom i överensstämmelse med alla dessa ord. 13 Omedelbart sade David till sina män: ”Spänn på er, var och en sitt svärd!”+ Då spände de på sig, var och en sitt svärd, och även David spände på sig sitt svärd; och de följde med David dit upp, omkring 400 man, medan 200 stannade vid packningen.+

14 Under tiden rapporterade en av de unga männen till Abigạjil, Nabals hustru, och sade: ”Se! David sände budbärare från vildmarken för att önska vår herre allt gott,* men han skrek förebråelser+ åt dem. 15 Och männen var mycket vänliga mot oss, och de ofredade oss inte, och ingenting kom bort för oss under hela den tid vi vandrade omkring med dem, medan vi var där ute på marken.+ 16 De var en mur+ omkring oss både natt och dag, alla de dagar vi befann oss hos dem och vallade småboskapen. 17 Så tänk nu efter och se vad du kan göra, för olycka har blivit beslutad+ mot vår herre och mot hela hans hus, eftersom han är en sådan odugling*+ att man inte kan tala med honom.”

18 Genast skyndade sig Abigạjil+ och tog två hundra bröd och två stora krukor vin+ och fem tillredda får+ och fem seamått* rostad+ säd och ett hundra kakor russin+ och två hundra kakor pressade fikon+ och lade detta på åsnorna. 19 Sedan sade hon till sina unga män: ”Gå i väg framför mig.+ Se! Jag kommer efter er.” Men för sin man Nabal berättade hon ingenting.

20 Och medan hon kom ridande på åsnan+ och var på väg ner i skydd av berget, se, då kom David och hans män henne till mötes på väg ner, så att hon mötte dem. 21 Men David hade sagt: ”Det ledde bara till besvikelse att jag vaktade allt som tillhörde den mannen i vildmarken, och ingenting av allt som tillhörde honom kom bort,+ och ändå lönar han mig med ont för gott.+ 22 Så må Gud göra mot Davids fiender,* och så må han lägga mer därtill,+ om jag låter någon av alla som tillhör honom och som urinerar mot en vägg*+ vara kvar till morgonen.”+

23 När Abigạjil fick se David skyndade hon sig och steg ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig+ mot jorden. 24 Sedan föll hon ner för hans fötter+ och sade: ”På mig, min herre, må missgärningen vila;+ och var snäll och låt din slavinna tala för dina öron,+ och lyssna till din slavinnas ord. 25 Må min herre inte fästa sitt hjärta vid den här oduglingen+ till man, Nabal, det ber jag dig, för som hans namn är, så är han. Nabal* är hans namn, och oförstånd* är hos honom.+ Men jag, din slavinna, jag såg inte de unga män som du, min herre, sände. 26 Och nu, min herre, så sant Jehova lever,+ och så sant din själ lever,+ Jehova har avhållit+ dig från att ådra dig blodskuld*+ och låta din egen hand skaffa dig räddning.*+ Och nu må dina fiender och de som söker vålla min herre skada bli som Nabal.+ 27 Och nu, vad den här välsignelsegåvan+ angår, som din tjänarinna har tagit med till min herre, skall den ges åt de unga männen i min herres följe.+ 28 Förlåt din slavinnas överträdelse,+ det ber jag dig, för Jehova skall helt visst resa ett bestående hus* åt min herre,+ eftersom min herre utkämpar Jehovas krig;+ och inget ont kommer att finnas i dig under alla dina dagar.*+ 29 När en människa reser sig för att förfölja dig och trakta efter din själ, skall min herres själ vara insvept och förvarad i livets påse+ hos Jehova, din Gud;+ men dina fienders själ skall han slunga bort, som stenen ur slungans skål.+ 30 Och eftersom Jehova kommer att göra allt det goda mot min herre som han har talat till dig om, skall han förordna dig till ledare för Israel.+ 31 Och må inte detta för dig bli en orsak att vackla* eller en sten att snava på för min herres hjärta, vare sig genom att utgjuta blod utan orsak+ eller genom att låta min herres egen hand* skaffa honom räddning.+ Men när Jehova gör gott mot min herre, kom då ihåg+ din slavinna.”

32 Då sade David till Abigạjil: ”Välsignad vare Jehova, Israels Gud,+ som den här dagen har sänt dig för att möta mig! 33 Och välsignat vare ditt förnuft,+ och välsignad vare du som den här dagen har hindrat mig från att ådra mig blodskuld+ och låta min egen hand skaffa mig räddning.+ 34 Men å andra sidan, så sant Jehova, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig från att vålla dig skada:+ om du inte hade skyndat dig att komma mig till mötes,+ skulle inte någon som urinerar mot en vägg* ha funnits kvar hos Nabal när det blir ljust i morgon bitti.”+ 35 Så tog David emot av hennes hand det som hon hade fört med sig åt honom, och han sade till henne: ”Gå upp till ditt hus i frid.+ Se, jag har lyssnat till din röst och tagit hänsyn+ till dig.”

36 Senare kom Abigạjil hem till Nabal, och se, han hade en festmåltid i sitt hus lik en kunglig festmåltid;+ och Nabals hjärta var väl till mods i honom, och han var mycket berusad,+ så hon berättade inte något för honom, varken litet eller stort, förrän på morgonen när det blev ljust. 37 Men på morgonen, när vinruset hade gått av Nabal, berättade hans hustru för honom vad som hade hänt. Och hans hjärta+ blev dött inom honom, och han blev som en sten. 38 Sedan gick det omkring tio dagar, och så slog+ Jehova Nabal, så att han dog.

39 När David fick höra att Nabal hade dött sade han: ”Välsignad vare Jehova, som har fört min smäleks+ rättssak+ och befriat mig ur Nabals hand och som har avhållit sin tjänare från det som är ont,+ och Nabals ondska har Jehova låtit vända tillbaka över hans eget huvud!”+ Och David sände sedan bud och lät säga till Abigạjil att han ville ta henne till hustru åt sig.+ 40 Så kom då Davids tjänare till Abigạjil i Karmel och talade till henne och sade: ”David själv har sänt oss till dig för att hämta dig till honom som hans hustru.” 41 Omedelbart steg hon upp och bugade sig med ansiktet mot jorden+ och sade: ”Här är din slavinna som en tjänarinna till att tvätta min herres tjänares fötter.”+ 42 Sedan skyndade sig Abigạjil+ och bröt upp och red+ i väg på åsnan med fem av sina tjänsteflickor gående bakom sig;* och hon följde så med* Davids budbärare och blev sedan hans hustru.

43 David hade också tagit Ahịnoam+ från Jịsreel;+ och kvinnorna, ja de båda, blev hans hustrur.+

44 Men Saul hade gett sin dotter Mikal,+ Davids hustru, åt Palti,+ Lajis son, som var från Gallim.+