Apostlagärningarna
5 Men en man vid namn Ananịas sålde tillsammans med sin hustru Safịra en jordegendom, 2 och han tog i hemlighet undan något av beloppet, vilket hans hustru också var medveten om, och endast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter.+ 3 Men Petrus sade: ”Ananịas, varför har Satan+ ingett dig mod* att försöka lura+ den heliga anden+ och att i hemlighet ta undan något av beloppet för jordstycket? 4 Förblev det inte ditt så länge du hade det kvar, och hade du inte fortfarande bestämmanderätt över det, sedan det var sålt? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Det är inte människor du har försökt lura,+ utan Gud.”+ 5 Då Ananịas hörde dessa ord, föll han ner och gav upp andan.+ Och stor fruktan+ kom över alla som fick höra om det. 6 Men de yngre männen steg upp, svepte honom i skynken+ och bar ut honom och begravde honom.
7 Omkring tre timmar senare kom så hans hustru in, utan att veta om vad som hade hänt. 8 Petrus sade till henne: ”Säg mig, sålde ni båda jordstycket för så mycket?” Hon sade: ”Ja, för så mycket.” 9 Då sade Petrus till henne: ”Varför kom ni överens om att sätta Jehovas* ande på prov?+ Se! Fötterna på de män som har begravt din man är vid dörren, och de skall bära ut dig.” 10 I samma ögonblick föll hon ner vid hans fötter och gav upp andan.+ När de unga männen kom in, fann de henne död, och de bar ut henne och begravde henne bredvid hennes man. 11 Till följd av detta kom stor fruktan över hela församlingen* och över alla som fick höra om dessa händelser.
12 Och genom apostlarnas händer fortsatte det att ske många tecken och under bland folket;+ och de uppehöll sig alla i endräkt i Salomos pelarhall.+ 13 Visserligen hade ingen av de andra mod att sluta sig till dem,+ men folket aktade dem ändå högt.+ 14 Och mer än så: det fogades hela tiden till fler som trodde på Herren, skaror av både män och kvinnor,+ 15 så att man bar ut de sjuka också på de breda gatorna och lade dem där på små sängar och bårar, för att när Petrus gick förbi åtminstone hans skugga skulle falla på någon av dem.+ 16 Och hopen av folk från städerna runt omkring Jerusalem fortsatte att komma tillsammans, bärande på sjuka och sådana som besvärades av orena andar, och alla blev botade.
17 Men översteprästen och alla som var med honom, den dåvarande sadducéernas sekt, reste sig och uppfylldes av svartsjuka,+ 18 och de grep apostlarna och satte dem i det allmänna häktet.+ 19 Men under natten öppnade Jehovas* ängel+ fängelsets portar,+ förde ut dem och sade: 20 ”Ge er av och ställ er i templet och fortsätt att tala till folket alla de ord som gäller detta liv.”+ 21 Sedan de hade hört detta, gick de i dagbräckningen in i templet och började undervisa.
När nu översteprästen och de som var med honom anlände, kallade de samman Sanhedrịn och hela församlingen av Israels söners äldste,*+ och de sände bud till fängelset för att hämta dem. 22 Men när tempelpoliserna kom dit, fann de dem inte i fängelset. De återvände då, avgav rapport 23 och sade: ”Vi fann att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen där inne.” 24 När nu befälhavaren för tempelpolisen tillsammans med de främsta prästerna hörde dessa ord, blev de villrådiga beträffande dessa händelser och vad detta skulle leda till.+ 25 Men en man kom dit och berättade för dem: ”Se! Männen som ni satte i fängelset är i templet och står och undervisar folket.”+ 26 Då gav sig befälhavaren i väg med sina poliser och hämtade dem, men utan att bruka våld, eftersom de var rädda+ för att bli stenade av folket.
27 Så kom de med dem och ställde dem i Sanhedrịns sal. Och översteprästen frågade ut dem 28 och sade: ”Vi har uttryckligen förbjudit+ er att undervisa på grundval av detta namn, och ändå, se, ni har uppfyllt Jerusalem med er undervisning,+ och ni är beslutna att dra den mannens blod+ över oss.” 29 Till svar sade Petrus och de andra apostlarna: ”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor.+ 30 Våra förfäders Gud har uppväckt+ Jesus, som ni tog livet av genom att hänga upp honom på en träpåle.*+ 31 Honom har Gud upphöjt till sin högra sida+ som Främste förmedlare+ och Räddare,+ till att ge sinnesändring+ åt Israel och förlåtelse för synder.+ 32 Och vi är vittnen om dessa ting,+ och det är också den heliga anden,+ som Gud har gett åt dem som lyder honom som sin härskare.”
33 När de hörde detta, skar det dem i deras innersta, och de ville gärna röja dem ur vägen.+ 34 Men en man reste sig i Sanhedrịn, en farisé vid namn Gamạliel,+ en laglärare som var aktad av allt folket, och han gav befallning om att man skulle föra ut männen en liten stund.+ 35 Och han sade till dem: ”Ni män av Israel,+ ta er i akt för vad ni tänker göra med dessa män. 36 För en tid sedan reste sig till exempel Teudas, som sade sig vara något särskilt,+ och ett antal män, ungefär fyra hundra, slöt sig till hans parti.+ Men han blev undanröjd, och alla som lydde honom skingrades och blev till ingenting. 37 Efter honom reste sig galilén Judas, i inskrivningens dagar,+ och han drog bort folk efter sig. Och ändå förgicks den mannen, och alla som lydde honom skingrades. 38 Och därför, under nuvarande omständigheter, säger jag er: Befatta er inte med de här människorna, utan låt dem hållas (därför att om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat;+ 39 men om det är av Gud,+ skall ni inte förmå kullkasta dem);+ annars kanske det visar sig att ni i själva verket strider mot Gud.”+ 40 Då rättade de sig efter honom, och de kallade in apostlarna, pryglade dem+ och gav dem order att upphöra med att tala på grundval av Jesu namn+ och lät dem gå.
41 Dessa gick därför sin väg bort från Sanhedrịn, under det att de gladde sig+ över att de hade räknats värdiga att bli vanärade för hans namns skull.+ 42 Och varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus*+ undervisa+ och förkunna de goda nyheterna* om Messias,* Jesus.+