Hesekiel

3 Och han sade sedan till mig: ”Människoson, ät vad du finner. Ät denna rulle,+ och gå och tala till Israels hus.”

2 Då öppnade jag min mun, och undan för undan lät han mig äta denna rulle.+ 3 Och han sade vidare till mig: ”Människoson, du skall låta din buk äta, så att du kan fylla dina inälvor med denna rulle som jag ger dig.” Och jag åt den, och den blev söt som honung i min mun.+

4 Och han sade vidare till mig: ”Människoson, ge dig av, gå till Israels hus+ och tala till dem med mina ord. 5 Ty det är inte till ett folk med ett obegripligt språk*+ eller ett svårt* tungomål+ som du blir sänd, utan till Israels hus, 6 inte till många folk med obegripligt språk eller svårt tungomål, vilkas ord du inte kan höra och förstå.+ Om det var till dem jag hade sänt dig, skulle de ha lyssnat till dig.+ 7 Men Israels hus kommer inte att vilja lyssna till dig, ty de vill inte lyssna till mig;+ alla som är av Israels hus har nämligen hårda pannor och hårda hjärtan.+ 8 Se! Jag har gjort* ditt ansikte lika hårt som deras ansikten+ och din panna lika hård som deras pannor.+ 9 Lik diamant,* hårdare än flinta,+ har jag gjort* din panna. Du skall inte vara rädd för dem,+ och du skall inte låta dig slås med förfäran för deras ansikten+ – de är ju ett upproriskt hus.”+

10 Och han sade vidare till mig: ”Människoson, alla de ord som jag talar till dig skall du ta till ditt hjärta+ och höra med dina öron. 11 Och ge dig av, gå in bland de landsflyktiga,+ bland ditt folks söner, och tala till dem och säg till dem: ’Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt’, vare sig de lyssnar eller underlåter att lyssna.”+

12 Och en ande* bar mig sedan bort,+ och jag hörde bakom mig ljudet av ett väldigt brusande:+ ”Välsignad vare Jehovas härlighet från hans plats.”+ 13 Och jag hörde ljudet av de levande skapelsernas vingar, som vidrörde varandra,+ och ljudet av hjulen tätt bredvid dem+ och ljudet av ett väldigt brusande. 14 Och anden bar mig bort+ och tog mig med, så att jag gick med bitterhet i min andes raseri, och Jehovas hand över mig var stark.+ 15 Så kom jag till de landsflyktiga i Tel-Abịb, de som bodde+ vid floden Kebar,+ och jag bodde* där de bodde; och jag bodde kvar där i sju dagar bland dem, helt lamslagen.+

16 Och sju dagar senare kom Jehovas ord till mig, och det löd:

17 ”Människoson, jag har gjort dig till en väktare* för Israels hus,+ och du skall höra ord från min mun, och du skall varna dem från mig.+ 18 När jag säger till den ondskefulle: ’Du skall ovillkorligen dö’,*+ och du inte varnar honom och inte säger något för att varna den ondskefulle för hans ondskefulla väg för att bevara honom vid liv,+ så skall han, eftersom han är ondskefull, dö i sin missgärning,+ men hans blod skall jag kräva tillbaka av din hand.+ 19 Men om du har varnat den ondskefulle+ och han inte vänder om från sin ondska och från sin ondskefulla väg, skall han dö för sin missgärning,+ men du själv har befriat din själ.*+ 20 Och när den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet+ och handlar orätt och jag lägger en sten att snava på framför honom,+ skall han dö därför att du inte varnade honom. För sin synd skall han dö,+ och de rättfärdiga gärningar som han gjorde skall inte bli ihågkomna,+ men hans blod skall jag kräva tillbaka av din hand.+ 21 Men om du har varnat den rättfärdige, för att den rättfärdige inte skulle synda,+ och han inte syndar, skall han helt visst få leva därför att han hade blivit varnad,+ och själv har du befriat din själ.”+

22 Och Jehovas hand kom över mig där, och han sade till mig: ”Res dig, gå ut på dalslätten,+ och där skall jag tala med dig.” 23 Då reste jag mig och gick ut på dalslätten, och se, där stod Jehovas härlighet,+ lik den härlighet som jag hade sett vid floden Kebar,+ och jag föll ner på mitt ansikte.+ 24 Men då kom ande in i mig+ och reste mig upp på mina fötter,+ och han talade med mig och sade till mig:

”Gå och stäng in dig i ditt hus. 25 Och du, människoson, se, de skall lägga rep omkring dig och binda dig med dem, så att du inte kan gå ut bland dem.+ 26 Och jag skall låta din tunga klibba vid din gom,+ och du skall bli stum,+ och för dem skall du inte bli en man* som ger tillrättavisning+ – de är ju ett upproriskt+ hus. 27 Men när jag talar med dig, skall jag öppna din mun, och du skall säga till dem:+ ’Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt.’ Den som vill lyssna, han lyssnar,+ och den som inte vill, han låter bli – de är ju ett upproriskt hus.+