Hesekiel

3 Sedan sa han till mig: ”Människoson, ät det du har framför dig.* Ät denna bokrulle, och gå och tala till Israels folk.”+

2 Då öppnade jag munnen, och han gav mig bokrullen jag skulle äta. 3 Sedan fortsatte han: ”Människoson, ät den här bokrullen som jag ger dig, och fyll magen med den.” Och jag åt, och den var söt som honung i munnen.+

4 Han sa till mig: ”Människoson, gå till Israels folk och framför mina ord till dem. 5 För du sänds inte till ett folk som talar ett främmande eller obegripligt språk, utan till Israels folk. 6 Du sänds inte till många folk som talar främmande eller obegripliga språk, som använder ord du inte förstår. Om det var dem jag sände dig till skulle de lyssna.+ 7 Men Israels folk kommer att vägra lyssna till dig, för de vill inte lyssna till mig.+ Alla i Israels folk har hårda pannor och hårda hjärtan.*+ 8 Se! Jag har gjort ditt ansikte lika hårt som deras ansikten och din panna lika hård som deras pannor.+ 9 Jag har gjort din panna hård som diamant, hårdare än flinta.+ Var inte rädd för dem, och låt dig inte skrämmas av deras uppsyn,+ de är ju ett upproriskt folk.”

10 Sedan sa han till mig: ”Människoson, lyssna till allt jag säger till dig, och ta det till hjärtat. 11 Gå ut bland ditt folk* som lever i landsflykt+ och tala till dem. Du ska säga: ’Så här säger den suveräne Herren Jehova’, oavsett om de lyssnar eller inte.”+

12 Och en ande* förde bort mig,+ och jag hörde ett mullrande ljud bakom mig och en röst som sa: ”Jehovas härlighet ska lovprisas från hans plats.” 13 Jag hörde ljudet av de levande varelsernas vingar som rörde vid varandra+ och ljudet av hjulen bredvid dem+ och ett kraftigt muller. 14 Och anden lyfte upp mig och tog med mig. Jag var arg och upprörd när jag gav mig av, och Jehovas kraftfulla hand* vilade över mig. 15 Så jag gick till Tel-Abịb, till folket i landsflykt som bodde vid floden Kebar,+ och jag stannade där. Jag stannade hos dem i sju dagar, helt omtumlad.+

16 Efter sju dagar kom Jehovas ord till mig:

17 ”Människoson, jag har utsett dig till väktare för Israels folk.+ När du hör ett ord från min mun ska du framföra min varning till dem.+ 18 När jag säger till någon som är ond: ’Du ska dö’, och du inte varnar honom och inte säger åt honom att vända om från sin onda väg så att han kan fortsätta leva,+ då kommer han att dö på grund av sin synd, eftersom han är ond,+ men jag ska hålla dig ansvarig för hans död.*+ 19 Om du däremot varnar den som är ond och han ändå inte vänder om från sin ondska och slutar upp med sina onda gärningar, kommer han att dö på grund av sin synd, men du har räddat ditt eget liv.+ 20 När någon som är rättfärdig överger sin rättfärdighet och handlar orätt, ska jag lägga en sten att snava på framför honom, och han ska dö.+ Om du inte har varnat honom ska han dö på grund av sin synd, och hans rättfärdiga gärningar ska vara glömda, men jag ska hålla dig ansvarig för hans död.*+ 21 Men om du har varnat den rättfärdige för att synda och han inte syndar, kommer han att få leva därför att han fick varningen,+ och du har räddat ditt eget liv.”

22 Och Jehovas hand* vilade över mig där, och han sa till mig: ”Res dig och gå ut på dalslätten. Jag ska tala med dig där.” 23 Så jag reste mig och gick ut på dalslätten. Och där såg jag Jehovas härlighet,+ samma härlighet som jag hade sett vid floden Kebar,+ och jag kastade mig ner med ansiktet mot marken. 24 Sedan fylldes jag av ande, och den fick mig att resa mig upp,+ och Gud sa till mig:

”Gå och stäng in dig i ditt hus. 25 Och de ska binda dig med rep, du, människoson, så att du inte kan gå ut bland dem. 26 Jag ska få din tunga att klibba fast vid gommen, och du ska bli stum, så att du inte kan tillrättavisa dem. De är ju ett upproriskt folk. 27 Men när jag talar med dig ska jag öppna din mun, och du ska säga till dem:+ ’Så här säger den suveräne Herren Jehova.’ Den som vill lyssna, han kan lyssna,+ och den som inte vill, han kan låta bli. De är ju ett upproriskt folk.+