2 Moseboken
33 Och Jehova sade ytterligare till Mose: ”Gå, dra upp härifrån, du och folket som du har fört upp från Egyptens land,+ till det land som jag med ed lovade* Abraham, Isak och Jakob, när jag sade: ’Åt din avkomma skall jag ge det.’+ 2 Och jag skall sända en ängel framför dig+ och driva ut kanaanéerna, amoréerna och hettiterna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna+ 3 och föra dig till ett land* som flödar av mjölk och honung,+ ty jag skall inte själv dra med upp mitt ibland dig. Eftersom du är ett styvnackat folk,+ kunde jag utrota dig på vägen.”+
4 När folket fick höra detta onda ord sörjde de;+ och ingen av dem satte på sig sina smycken. 5 Och Jehova sade vidare till Mose: ”Säg till Israels söner: ’Ni är ett styvnackat folk.+ I ett enda ögonblick+ kunde jag dra upp mitt ibland dig och utrota dig. Så lägg nu ifrån dig dina smycken, för jag vill veta vad jag skall göra med dig.’”+ 6 Och Israels söner tog av sig sina smycken och var utan dem alltifrån berget Horeb.+
7 Men Mose tog sitt tält* och slog upp det utanför lägret, långt borta från lägret; och han kallade det ett mötestält. Och var och en som sökte svar+ hos Jehova fick gå ut till mötestältet, som var utanför lägret. 8 Och när Mose gick ut till tältet reste sig allt folket,+ och var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose tills han hade gått in i tältet. 9 Och när Mose hade gått in i tältet sänkte molnpelaren+ sig och blev stående vid ingången till tältet, och Han talade+ med Mose. 10 Och allt folket såg molnpelaren+ stå vid ingången till tältet, och allt folket reste sig och böjde sig ner, var och en vid ingången till sitt tält.+ 11 Och Jehova talade till Mose ansikte mot ansikte,+ så som en man talar till sin nästa. När han vände tillbaka till lägret, gick hans tjänare+ Josua, Nuns son,+ som medhjälpare,* inte bort från tältets mitt.
12 Nu sade Mose till Jehova: ”Se, du säger till mig: ’För upp detta folk’, men du har inte låtit mig veta vem du skall sända med mig. Och du har själv sagt: ’Jag känner dig vid namn,+ och dessutom har du funnit ynnest för mina ögon.’ 13 Och nu, om jag har funnit ynnest för dina ögon,+ låt mig då få veta dina vägar,+ det ber jag dig, så att jag kan lära känna dig och finna ynnest för dina ögon. Och kom ihåg* att den här nationen är ditt folk.”+ 14 Då sade han: ”I egen person* skall jag gå med,*+ och jag skall ge dig vila.”*+ 15 Han sade då till honom: ”Om inte du i egen person* går med, så för oss inte upp härifrån. 16 Och hur skall det nu bli känt att jag har funnit ynnest för dina ögon, jag och ditt folk? Är det inte genom att du går med oss,+ eftersom jag och ditt folk har skilts ut från varje annat folk som är på jordens yta?”+
17 Då sade Jehova till Mose: ”Också detta, som du har talat om, skall jag göra,+ därför att du har funnit ynnest för mina ögon och jag känner dig vid namn.” 18 Då sade han: ”Jag ber dig, låt mig få se din härlighet.”+ 19 Men han sade: ”Jag skall låta all min godhet gå förbi inför ditt ansikte,+ och jag skall ropa ut* namnet Jehova inför dig;+ och jag skall visa ynnest mot den som jag vill visa ynnest mot, och jag skall visa barmhärtighet mot den* som jag vill visa barmhärtighet mot.”+ 20 Och han tillade: ”Du kan inte se mitt ansikte, ty ingen människa* kan se mig och leva.”+
21 Och Jehova sade ytterligare: ”Här är en plats hos mig, och du skall ställa dig på klippan. 22 Och när min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en håla i klippan, och jag skall lägga min hand över dig som en skärm tills jag har gått förbi. 23 Sedan skall jag ta bort min hand, och du skall få se min rygg.* Men mitt ansikte får ingen se.”+