2 Moseboken
32 Under tiden såg folket att det dröjde innan Mose kom ner från berget.+ Så folket samlades kring Aron och sade till honom: ”Kom, gör oss en gud* som kan gå framför oss,+ för vad den där Mose angår, den man som förde oss upp från Egyptens land,+ vet vi inte vad som har hänt honom.” 2 Då sade Aron till dem: ”Slit av guldringarna+ som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och kom med dem till mig.” 3 Då slet allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och kom med dem till Aron. 4 Så tog han emot guldet* ur deras händer och formade det+ med en mejsel och gjorde det till en gjuten bildstod av en kalv.+ Och de* sade: ”Detta, Israel, är din Gud,* som förde dig upp från Egyptens land.”+
5 När Aron fick se detta byggde han ett altare framför den. Sedan ropade Aron och sade: ”I morgon är det en högtid till Jehovas ära.” 6 Så steg de upp tidigt dagen därpå, och de offrade brännoffer och frambar gemenskapsoffer. Därefter satte sig folket ner för att äta och dricka. Sedan steg de upp för att roa sig.+
7 Jehova sade nu till Mose: ”Gå, stig ner, ty ditt folk som du förde upp från Egyptens land har handlat fördärvligt.+ 8 De har snabbt vikit av från den väg som jag har befallt dem att gå.+ De har gjort sig en gjuten bildstod av en kalv och böjer sig ner för den och frambär slaktoffer åt den och säger: ’Detta, Israel, är din Gud,* som förde dig upp från Egyptens land.’”+ 9 Och Jehova sade vidare till Mose: ”Jag har iakttagit detta folk, och se, det är ett styvnackat folk.+ 10 Så låt mig nu vara, så att min vrede kan flamma upp mot dem och jag kan utrota dem,+ och låt mig göra dig till en stor nation.”+
11 Och Mose försökte blidka Jehovas, sin Guds, ansikte+ och sade: ”Varför, Jehova, skulle din vrede+ flamma upp mot ditt folk som du förde ut ur Egyptens land med stor kraft och med stark hand? 12 Varför skulle egyptierna+ få säga: ’I ond avsikt förde han ut dem för att dräpa dem bland bergen och för att utrota dem från jordens yta’?+ Vänd dig ifrån din brinnande vrede+ och ångra+ detta onda som du tänker göra mot ditt folk. 13 Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du gav en ed vid dig själv och lovade:+ ’Jag skall göra er avkomma* talrik som himlens stjärnor,+ och hela detta land som jag har angett skall jag ge åt er avkomma,+ så att de kan ta det i besittning till oöverskådlig tid.’”+
14 Och Jehova ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot sitt folk.+
15 Därefter vände Mose om och gick ner från berget+ med Vittnesbördets+ två tavlor i handen, tavlor som det var skrivet på, på båda sidorna. På den ena och på den andra sidan var det skrivet på dem. 16 Och tavlorna var Guds verk, och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.+ 17 Och Josua* hörde larmet av folket på grund av deras skrikande, och han sade till Mose: ”Det är stridslarm+ i lägret.” 18 Men han sade:
”Det är inte ljudet av sång om väldig bedrift,+
och det är inte ljudet av sång om nederlag;
det är ljudet av annan sång jag hör.”
19 Och så snart Mose kom närmare lägret och kunde se kalven+ och danserna flammade hans vrede upp, och han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem vid foten av berget.+ 20 Sedan tog han kalven som de hade gjort och brände den i eld och krossade den till fint stoft+ och strödde ut det över vattnets+ yta och lät Israels söner dricka det.+ 21 Därefter sade Mose till Aron: ”Vad har det här folket gjort dig, eftersom du har dragit över det en stor synd?” 22 Då sade Aron: ”Må min herres vrede inte flamma upp. Du känner ju själv folket och vet att det är benäget för det onda.+ 23 Så de sade till mig: ’Gör oss en gud* som kan gå framför oss,+ för vad den där Mose angår, den man som förde oss upp från Egyptens land, vet vi inte vad som har hänt honom.’ 24 Då sade jag till dem: ’Vilka har något guld? De skall slita av sig det och ge det åt mig.’ Och jag kastade det i elden, och den här kalven kom ut.”
25 Och Mose kunde se att folket uppträdde lössläppt, eftersom Aron hade låtit dem uppträda lössläppt,+ till spott och spe bland sina motståndare.+ 26 Då ställde Mose sig i porten till lägret och sade: ”Vem är på Jehovas sida?* Kom till mig!”+ Och alla Levis söner samlades kring honom. 27 Han sade nu till dem: ”Detta är vad Jehova, Israels Gud, har sagt: ’Spänn var och en sitt svärd vid sidan. Gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och dräp var och en sin bror och var och en sin nästa och var och en den som står honom nära.’”+ 28 Och Levis+ söner gjorde som Mose hade sagt, så att det på den dagen föll omkring 3 000* män av folket. 29 Och Mose sade vidare: ”Fyll i dag er hand med makt* för Jehova,+ eftersom var och en av er är emot sin egen son och sin egen bror+ – och så att han kan ge er en välsignelse i dag.”+
30 Och dagen därpå sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd,+ men nu skall jag gå upp till Jehova. Kanske kan jag vinna försoning för er synd.”+ 31 Så vände Mose tillbaka till Jehova och sade: ”Ack, detta folk har begått en stor synd genom att de har gjort sig en gud* av guld!+ 32 Om du ändå ville förlåta deras synd!+ Men om inte, så utplåna mig,+ det ber jag dig, ur din bok+ som du har skrivit.” 33 Men Jehova sade till Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.+ 34 Och gå nu, led folket dit jag har sagt dig. Se! Min ängel skall gå framför dig,+ och på den dag då jag straffar skall jag låta straff komma över dem för deras synd.”+ 35 Och Jehova slog folket med en plåga, därför att de hade gjort kalven, den som Aron hade gjort.+