Job

 3 De lägger sig ner och föder sina ungar,

deras födslosmärtor är över.

 4 Ungarna blir starka och växer upp i det fria,

de ger sig i väg och kommer inte tillbaka.

 6 Jag har gjort ökenslätten till dess hem

och saltlandet till dess boplats.

 7 Den skrattar åt stadens larm,

den bryr sig inte om åsnedrivarens rop.

 8 Den söker efter bete i bergen,

den letar upp minsta gröna fläck.

 9 Är vildoxen villig att tjäna dig+

och stanna över natten i ditt stall?*

10 Kan du spänna en vildoxe för plogen,

kommer den att följa dig och plöja* i dalen?

11 Kan du lita på dess väldiga kraft

och låta den utföra ditt tunga arbete?

12 Kan du lita på att den för hem din skörd,*

kommer den att ta din säd till tröskplatsen?

13 Strutsen flaxar glatt med vingarna,

men kan hennes fjäderdräkt mäta sig med storkens?+

14 Hon lämnar sina ägg på marken,

hon håller dem varma i jorden.

15 Hon tänker inte på att någon kan trampa på dem

och att vilda djur kan krossa dem.

17 För Gud har förvägrat henne* vishet,

han har inte gett henne något förstånd.

18 Men när hon breder ut vingarna och börjar springa

skrattar hon åt både häst och ryttare.

21 Den står på dalslätten och skrapar ivrigt med hovarna,+

den stormar ut i striden.*+

22 Den skrattar åt faran och är inte rädd för något,+

den ryggar inte tillbaka för svärdet.

23 Kogret rasslar mot den,

spjutet och kastspjutet blixtrar.

24 Darrande av upphetsning rusar den fram,*

den kan inte stå still när* hornet ljuder.

25 Så fort man blåser i hornet gnäggar den högt,

på långt håll vädrar den strid,

den hör stridslarmet och befälhavarnas rop.+

26 Är det tack vare ditt förstånd som falken svingar sig upp

och breder ut sina vingar mot söder?

27 Eller är det på din befallning som örnen stiger mot höjden+

och bygger sitt näste högt där uppe?+

28 Den tillbringar natten på en bergstopp,

har sin fästning på en klippa.*

29 Därifrån söker den föda,+

dess ögon spanar långt bort i fjärran.

30 Dess ungar mättas av blod,

för där de slagna är, där är örnen.”+