16:8

för de var rädda: Enligt de tidigaste tillgängliga handskrifterna slutar Markus evangelium med orden i vers 8. Några har menat att den ursprungliga avslutningen på evangeliet inte kan ha varit så här abrupt. Men om man tänker på Markus kärnfulla stil för övrigt behöver man inte dra den slutsatsen. Dessutom menar bibelöversättaren Hieronymus och historikern Eusebios, som båda verkade på 300-talet, att den ursprungliga skildringen slutar med orden ”för de var rädda”.

I ett antal grekiska handskrifter och översättningar till andra språk följer en lång eller en kort avslutning efter vers 8. Den långa avslutningen (som består av 12 verser) finns i Codex Alexandrinus, Codex Ephraemi Syri rescriptus och Codex Bezae Cantabrigiensis, alla från 400-talet v.t. Den finns också i den latinska Vulgata, Codex Syrus Curetonianus (Curetonsyrern) och den syriska Peshitta. Däremot finns den inte med i två äldre grekiska handskrifter från 300-talet, Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus. Den finns inte heller med i Codex Syrus Sinaiticus (Sinaisyrern) från 300- eller 400-talet eller i de tidigaste handskrifterna till Markus från 400-talet på sahidisk koptiska. Dessutom slutar de äldsta handskrifterna till Markus på armeniska och georgiska med vers 8.

I vissa yngre handskrifter till grekiska samt i vissa översättningar till andra språk finns den korta avslutningen (som bara består av några meningar). Codex Regius från 700-talet v.t. innehåller båda avslutningarna, med den korta avslutningen först. Före var och en av dessa avslutningar finns det en not som upplyser om att båda dessa avsnitt är allmänt spridda i vissa områden, men ingen av dem lyfts fram som tillförlitlig.

KORT AVSLUTNING

Den korta avslutningen efter Mk 16:8 är ingen del av den inspirerade texten. Den lyder:

Men allt som de hade fått befallning om berättade de i korthet för dem som befann sig omkring Petrus. Och efter detta sände Jesus själv genom dem, från öster till väster, ut den heliga och oförgängliga kungörelsen om den eviga räddningen.

LÅNG AVSLUTNING

Den långa avslutningen efter Mk 16:8 är ingen del av den inspirerade texten. Den lyder:

⁹ Sedan han hade uppstått tidigt på första dagen i veckan, visade han sig först för Maria Magdalena, ur vilken han hade drivit ut sju demoner. ¹⁰ Hon gav sig av och underrättade dem som hade varit med honom, medan de höll på att sörja och gråta. ¹¹ Men när de hörde att han hade fått liv och hade blivit sedd av henne, trodde de det inte. ¹² Och efter detta visade han sig i en annan gestalt för två av dem som var på vandring, då de gav sig av utåt landet; ¹³ och de kom tillbaka och underrättade de övriga. Inte heller dem trodde de. ¹⁴ Men senare visade han sig för dem, för de elva, då de låg till bords, och han klandrade deras brist på tro och deras hårdhjärtenhet, eftersom de inte trodde på dem som hade sett honom, nu när han var uppväckt från de döda. ¹⁵ Och han sa till dem: ”Gå ut i hela världen och predika de goda nyheterna för hela skapelsen. ¹⁶ Den som tror och blir döpt, han ska bli räddad, men den som inte tror, han ska bli dömd. ¹⁷ Vidare ska dessa tecken följa dem åt som tror: Genom att använda mitt namn ska de driva ut demoner, de ska tala med tungor, ¹⁸ och med händerna ska de lyfta upp ormar, och om de dricker något dödsbringande ska det inte alls skada dem. De ska lägga händerna på sjuka, och dessa ska bli friska.”

¹⁹ Sedan Herren Jesus alltså nu hade talat till dem, togs han upp till himlen och satte sig på Guds högra sida. ²⁰ Följaktligen gick de ut och predikade överallt, medan Herren samverkade och understödde budskapet genom de åtföljande tecknen.