Jesaja
6 I det år då kung Ussịa dog+ fick jag se Jehova*+ sitta på en hög och upphöjd tron,+ och de nedersta delarna av hans klädnad uppfyllde templet.*+ 2 Serạfer stod ovanför honom.*+ Var och en av dem hade sex vingar. Med två höll de sitt ansikte täckt,+ och med två höll de sina fötter täckta, och med två flög de omkring. 3 Och de ropade till varandra och sade: ”Helig, helig, helig är härarnas Jehova.+ Hela jorden är full av hans härlighet.” 4 Och trösklarnas tappar+ började darra vid ljudet av rösten från den som ropade, och själva huset blev så småningom uppfyllt av rök.*+
5 Och jag sade sedan: ”Ve mig! Ty jag har så gott som bringats till tystnad; jag är ju en man med orena läppar,+ och jag bor bland ett folk med orena läppar;+ ty mina ögon har sett Kungen, härarnas Jehova!”+
6 Då flög en av serạferna fram till mig, och i hans hand var ett glödande kol+ som han hade tagit från altaret med en tång.+ 7 Och han rörde vid min mun+ och sade: ”Se! Detta har rört vid dina läppar, och din missgärning har vikit bort, och din synd är försonad.”+
8 Då hörde jag Jehovas* röst säga: ”Vem skall jag sända, och vem vill gå för oss?”+ Och jag sade då: ”Här är jag! Sänd mig.”+ 9 Och han sade vidare: ”Gå och säg till detta folk: ’Ni skall höra och höra, men inte förstå; och ni skall se och se, men inte få kunskap.’+ 10 Gör detta folks hjärta oemottagligt,*+ och gör deras öron opåverkbara,*+ och klistra igen deras ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sitt hjärta och vända om och skaffa sig läkedom.”+
11 Därpå sade jag: ”Hur länge, Jehova?”*+ Då sade han: ”Till dess städerna brakar samman i ruiner, så att de är utan invånare, och husen är utan någon jordemänniska och själva marken ödeläggs och blir till en öde trakt;+ 12 och Jehova flyttar jordemänniskorna långt bort, och det öde tillståndet blir mycket utbrett i landet.*+ 13 Och det skall fortfarande vara en tiondel i det,+ och den skall åter bli till något att bränna upp, likt ett stort träd och likt ett kraftigt träd, av vilka* det blir en stubbe kvar+ när de fälls;+ en helig avkomma* skall dess stubbe vara.”*+