Daniel
4 ”Från kung Nebukadnẹssar till alla folk, nationer och språkgrupper som bor på hela jorden: Må ni ha stor frid! 2 Härmed vill jag tillkännage de tecken och under som den högste Guden har utfört i förbindelse med mig. 3 Hans tecken är storslagna, hans underverk är mäktiga! Hans rike är ett evigt rike, hans herravälde varar i generation efter generation.+
4 Jag, Nebukadnẹssar, var hemma i mitt palats, nöjd och obekymrad, 5 när jag fick en dröm som gjorde mig rädd. Bilderna och synerna som jag såg när jag låg i min säng förskräckte mig.+ 6 Så jag sände bud efter alla de visa männen i Babylon för att de skulle tyda drömmen.+
7 När magikerna,* spåmännen, kaldéerna* och astrologerna+ kom och jag berättade vad jag hade drömt för dem kunde de inte tyda drömmen.+ 8 Till sist trädde Daniel fram inför mig, han som har fått namnet Beltesạssar+ efter namnet på min gud+ och som har de heliga gudarnas ande i sig,+ och jag återgav drömmen för honom:
9 ’Beltesạssar, du som är satt över magikerna,+ jag vet att de heliga gudarnas ande är i dig+ och att ingen gåta är för svår för dig.+ Förklara synerna jag såg i min dröm och vad de betyder.
10 När jag låg i min säng såg jag i mina syner ett träd+ som stod mitt på jorden, och det var mycket högt.+ 11 Trädet växte och blev mäktigt, och toppen nådde upp till himlen, och det syntes från den ena änden av jorden till den andra. 12 Det hade ett vackert lövverk, och det bar så mycket frukt att det gav mat åt alla. Markens djur sökte skugga under det, himlens fåglar höll till på grenarna, och allt levande fick mat från det.
13 När jag låg i min säng såg jag i mina syner en väktare, en helig budbärare, komma ner från himlen.+ 14 Han ropade med hög röst: ”Hugg ner trädet,+ hugg av grenarna, skaka av löven och sprid ut frukten! Djuren ska fly från trädets skugga och fåglarna från grenarna. 15 Men lämna kvar stubben med rötterna* i jorden, mitt bland gräset på marken, med band av järn och koppar runt den. Den ska fuktas av himlens dagg, och den ska vara där med djuren bland markens växter.+ 16 Dess hjärta ska förändras, så att den får ett djurs hjärta i stället för en människas, och sju tider+ ska passera.+ 17 Domen kungörs av väktarna,+ och denna begäran förmedlas av de heliga budbärarna, för att alla som lever ska inse att den Högste är härskare över människornas riken+ och att han ger makten åt vem han vill, till och med åt den mest obetydliga av människor.”
18 Detta är drömmen som jag, kung Nebukadnẹssar, drömde. Beltesạssar, berätta nu för mig vad den betyder, för ingen av de andra visa männen i riket kan tyda den.+ Men du kan det, eftersom heliga gudars ande är i dig.’
19 Daniel, som hade fått namnet Beltesạssar,+ stelnade till av skräck, och hans tankar skrämde honom.
Kungen sa: ’Beltesạssar, låt inte drömmen och uttydningen skrämma dig.’
Beltesạssar svarade: ’Min herre, om drömmen ändå hade gällt dem som hatar dig och uttydningen dina fiender.
20 Trädet som växte sig stort och mäktigt, som blev så högt att toppen nådde upp till himlen och syntes över hela jorden,+ 21 som hade ett vackert lövverk, bar rikligt med frukt och gav mat åt alla, som gav skydd åt markens djur och på vars grenar himlens fåglar höll till,+ 22 det är du, o kung. För du har vuxit dig stor och mäktig, och din storhet har vuxit så att den når upp till himlen+ och ditt välde till jordens ändar.+
23 Och kungen såg en väktare, en helig budbärare,+ som kom ner från himlen och sa: ”Hugg ner trädet och förstör det, men lämna kvar stubben med rötterna* i jorden, mitt bland gräset på marken, med band av järn och koppar runt den. Den ska fuktas av himlens dagg, och den ska vara där med markens djur tills sju tider har passerat.”+ 24 Detta är uttydningen, o kung, det är den Högstes dom som ska drabba min herre och kung. 25 Du ska drivas bort från människorna, du ska bo bland markens djur och äta gräs som oxar, och du ska fuktas av himlens dagg.+ Sju tider+ ska passera+ innan du inser att den Högste är härskare över människornas riken och att han ger makten åt vem han vill.+
26 Men att trädets stubbe och rötterna* skulle lämnas kvar+ betyder att du ska få tillbaka ditt rike igen när du har insett att det är himlen som har makten. 27 Därför, o kung, lyssna till mitt råd. Vänd om från dina synder genom att göra det som är rätt och från dina överträdelser genom att visa barmhärtighet mot de fattiga. Kanske kan du då fortsätta att leva i frid och lycka.’”+
28 Allt detta drabbade kung Nebukadnẹssar.
29 Tolv månader senare, när kungen en dag gick omkring på taket till sitt palats i Babylon, 30 sa han: ”Detta är det stora Babylon som jag i egen kraft och styrka har byggt till kungligt residens, till ära för mitt majestät!”
31 Innan kungen avslutat meningen kom det en röst från himlen: ”Detta budskap är till dig, kung Nebukadnẹssar: ’Riket har tagits ifrån dig,+ 32 och du ska drivas bort från människorna. Du ska bo bland markens djur och äta gräs som oxar. Sju tider ska passera innan du inser att den Högste är härskare över människornas riken och att han ger makten åt vem han vill.’”+
33 I samma ögonblick uppfylldes detta på Nebukadnẹssar. Han drevs bort från människorna, och han började äta gräs som oxar, och hans kropp fuktades av himlens dagg. Hans hår blev långt som örnfjädrar, och hans naglar blev som fågelklor.+
34 ”När tidsperioden hade gått+ såg jag, Nebukadnẹssar, upp mot himlen, och jag fick tillbaka mitt förstånd. Jag prisade den Högste, jag upphöjde och ärade honom som lever för evigt, för hans herravälde är ett evigt herravälde, och hans rike varar i generation efter generation.+ 35 I jämförelse med honom räknas alla jordens invånare som ingenting, och han gör vad han vill med himlens armé och jordens invånare. Ingen kan hindra honom+ eller ifrågasätta det han gör.+
36 I samma stund fick jag tillbaka mitt förstånd, och jag återfick min kungavärdighet, mitt majestät och min prakt.+ Mina ämbetsmän och mina stormän sökte upp mig, och jag blev åter insatt som kung i mitt rike, och jag blev mäktigare än någonsin tidigare.
37 Jag, Nebukadnẹssar, lovprisar och upphöjer och ärar nu himlens kung,+ därför att allt han gör är rätt och riktigt,+ och han förödmjukar dem som vandrar i stolthet.”+