Apostlagärningarna
16 Så kom han till Derbe och även till Lystra.+ Och se, där fanns en lärjunge vid namn Timoteus;+ han var son till en troende judisk kvinna, men hans far var grek; 2 och han var väl omtalad av bröderna i Lystra och Ikọnion. 3 Paulus ville gärna att denne skulle bege sig ut med honom, och han tog honom och omskar+ honom för de judars skull som befann sig på de där platserna; de visste nämligen allesammans att hans far var grek. 4 När de nu färdades genom städerna, överlämnade de till dem som var där de föreskrifter som de skulle iaktta och som hade fastställts av apostlarna och de äldste* som var i Jerusalem.+ 5 Därför fortsatte församlingarna verkligen att stärkas i tron,+ och de växte till i antal från dag till dag.
6 Dessutom färdades de genom Frygien och Galatiens land,+ eftersom de av den heliga anden hade förbjudits* att tala ordet i provinsen Ạsia. 7 När de så kom ner till Mysien, gjorde de allvarliga försök att bege sig in i Bithynien,+ men det tillät Jesu ande dem inte. 8 Då gick de genom Mysien och kom ner till Troas.+ 9 Och under natten visade sig en syn+ för Paulus: en makedonisk man stod och bönföll honom och sade: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” 10 Så snart som han hade sett synen, sökte vi ge oss av till Makedonien,+ eftersom vi drog den slutsatsen att Gud hade kallat oss att förkunna de goda nyheterna* för dem.
11 Därför lade vi ut från Troas och kom raka vägen till Samothrạke, men följande dag till Neạpolis, 12 och därifrån till Filippi,+ en koloni, som är den främsta staden i det distriktet av Makedonien.+ Vi stannade i den staden och uppehöll oss där några dagar. 13 Och på sabbatsdagen gick vi ut utanför porten längs med en flod, där vi tänkte att det fanns ett böneställe; och vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade samlats. 14 Och en kvinna vid namn Lydia som dyrkade Gud, en purpursäljerska från staden Thyatịra,+ hörde på, och Jehova* öppnade helt hennes hjärta+ till att ge akt på det som Paulus sade. 15 När nu hon och hennes hushåll döptes,+ sade hon bönfallande: ”Om ni har bedömt mig vara trogen mot Jehova,* kom då in i mitt hus och stanna kvar.”+ Och hon nödgade oss helt enkelt att komma.+
16 Och det hände sig, medan vi var på väg till bönestället, att en tjänsteflicka som hade en ande,+ en spådomsdemon,*+ kom emot oss. Hon brukade skaffa sina herrar riklig förtjänst+ genom att utöva spådomskonst. 17 Denna flicka följde oavbrutet efter Paulus och oss och ropade+ gång på gång dessa ord: ”De här männen är slavar åt Gud den Högste, och de förkunnar för er vägen till räddningen.” 18 Så gjorde hon i många dagar. Till slut blev Paulus trött på det+ och vände sig om och sade till anden: ”I Jesu Kristi namn ger jag dig order om att fara ut ur henne.”+ Och den for ut just i den stunden.+
19 När nu hennes herrar såg att deras hopp om förtjänst hade försvunnit,+ tog de fast Paulus och Silas och släpade dem till torget* inför styresmännen,+ 20 och när de förde fram dem inför magistratens ledamöter, sade de: ”De här männen, som är judar, vållar stor oro+ i vår stad, 21 och de förkunnar seder och bruk+ som det inte är tillåtet för oss att anta eller följa, eftersom vi är romare.” 22 Och folkhopen reste sig tillsammans emot dem; och sedan magistratens ledamöter slitit av dem ytterkläderna, gav de befallning om att de skulle piskas med spön.+ 23 Sedan de hade gett dem många slag,+ kastade de dem i fängelse och gav fångvaktaren order om att hålla dem i säkert förvar.+ 24 Eftersom han fick en sådan order, kastade han dem i det innersta fängelserummet+ och gjorde fast deras fötter i stocken.+
25 Men ungefär vid midnatt+ höll Paulus och Silas på att be och lovprisa Gud med sång;+ ja, fångarna hörde på dem. 26 Plötsligt inträffade en stor jordbävning, så att fängelset skakades i sina grundvalar. Och i samma ögonblick öppnades alla dörrarna, och allas bojor löstes.+ 27 Fångvaktaren, som väcktes ur sömnen och såg att fängelsets dörrar var öppna, drog sitt svärd och stod i begrepp att ta sitt liv,+ eftersom han antog att fångarna hade kommit undan.+ 28 Men Paulus ropade med hög röst och sade: ”Gör dig inget ont,+ för vi är alla här!” 29 Då bad han om ljus och sprang in, och han kastade sig skälvande ner+ inför Paulus och Silas. 30 Och han förde ut dem och sade: ”Ni herrar, vad måste jag göra+ för att bli räddad?” 31 De sade: ”Tro på Herren Jesus, och du skall bli räddad,+ du och ditt hushåll.”+ 32 Och de talade Jehovas* ord till honom och alla som var i hans hus.+ 33 Och han tog dem med sig vid denna timme på natten och tvättade såren efter piskrappen; och han och hans egna blev allesammans döpta+ utan dröjsmål. 34 Och han förde dem in i sitt hus och dukade ett bord åt dem, och han gladde sig mycket med hela sitt hushåll, nu då han hade kommit till tro på Gud.
35 När det blev dag, skickade magistratens ledamöter+ i väg vakterna* för att säga: ”Frige de där männen.” 36 Fångvaktaren underrättade då Paulus om deras ord: ”Magistratens ledamöter har skickat bud att ni båda kan friges. Kom alltså ut nu och gå er väg i frid.” 37 Men Paulus sade till dem: ”Offentligt, utan att vi var dömda, har de pryglat oss, män som är romare,+ och kastat oss i fängelse; och kastar de nu ut oss i hemlighet? Nej, minsann, utan låt dem komma själva och föra oss ut.” 38 Vakterna rapporterade då dessa ord till magistratens ledamöter. Dessa blev rädda, när de hörde att männen var romare.+ 39 Därför kom de och bönföll dem, och sedan de hade fört dem ut, bad de dem gå bort från staden. 40 Och de kom ut ur fängelset och gick hem till Lydia, och när de träffade bröderna uppmuntrade+ de dem och gick därifrån.