Apostlagärningarna
13 Nu fanns det i den lokala församlingen i Antiokịa profeter+ och lärare: Bạrnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lụcius+ från Kyrẹne och Mạnaen, som var uppfostrad tillsammans med landsdelshärskaren* Herodes, samt Saul. 2 Medan de offentligt tjänade+ Jehova* och fastade, sade den heliga anden: ”Avskilj nu åt mig Bạrnabas och Saul+ för det verk som jag har kallat dem till.” 3 Därpå fastade de och bad och lade sina händer+ på dem och lät dem dra bort.
4 Så gick då dessa män, som blivit utsända av den heliga anden, ner till Seleukịa, och därifrån seglade de i väg till Cypern. 5 Och väl framme i Sạlamis började de förkunna Guds ord i judarnas synagogor. De hade också Johannes+ som medhjälpare.
6 När de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade de på en man, en trollkarl, en falsk profet,+ en jude vars namn var Bar-Jesus, 7 och han var hos prokonsuln* Sẹrgius Paulus, som var en klok man. Denne kallade till sig Bạrnabas och Saul och sökte uppriktigt få höra Guds ord. 8 Men Ẹlymas, trollkarlen (ja, så översätts hans namn), började motarbeta dem+ och sökte vända prokonsuln bort från tron. 9 Saul, som också kallades Paulus,* uppfylldes av helig ande, spände blicken i honom 10 och sade: ”O du som är full av allt slags svek och allt slags skurkaktighet, du Djävulens son,+ du fiende till allt som är rättfärdigt, skall du inte upphöra med att göra Jehovas* raka vägar krokiga? 11 Nåväl då: se, Jehovas* hand är över dig, och du skall bli blind och inte se solljuset på en viss tid.” I samma ögonblick föll ett tjockt töcken och mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom vid handen.+ 12 Sedan prokonsuln+ hade sett vad som hände, kom han till tro, eftersom han häpnade över Jehovas* lära.
13 Männen, tillsammans med Paulus, lade nu ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien.+ Men Johannes+ drog sig undan från dem och vände åter+ till Jerusalem. 14 De färdades emellertid vidare från Perge och kom till Antiokịa i Pisidien, och de gick in i synagogan+ på sabbatsdagen och satte sig ner. 15 Efter högläsningen ur lagen+ och profeterna sände synagogföreståndarna+ bud till dem och sade: ”Män, bröder, om ni har något uppmuntrande ord att säga till folket, så gör det.” 16 Då reste sig Paulus, och han gav tecken+ med handen och sade:
”Män, israeliter och ni andra som fruktar Gud, lyssna.+ 17 Detta folks, Israels, Gud utvalde våra förfäder, och han upphöjde folket under den tid de var bofasta främlingar i Egyptens land och förde dem ut därifrån med upplyft arm.+ 18 Och under en tid av omkring fyrtio år+ hade han fördrag med deras handlingssätt i vildmarken. 19 Sedan han hade tillintetgjort sju nationer i Kạnaans land, utskiftade han deras land genom lottkastning:+ 20 allt detta under omkring fyrahundrafemtio år.
Och efter detta* gav han dem domare intill profeten Samuel.+ 21 Men från och med då krävde de en kung,+ och Gud gav dem Saul, son till Kis, en man av Benjamins stam,+ för en tid av fyrtio år. 22 Och sedan han hade avsatt honom,+ reste han upp David åt dem som kung.+ Om honom vittnade han och sade: ’Jag har funnit David, Ịsais son,+ en man i överensstämmelse med mitt hjärta,+ som skall utföra alla mina önskningar.’+ 23 Av dennes efterkommande+ har Gud enligt sitt löfte fört till Israel en räddare,+ Jesus, 24 sedan Johannes,+ före dennes framträdande,+ offentligt för hela Israels folk hade predikat dop som en symbol för sinnesändring. 25 Men när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: ’Vad förmodar ni att jag är? Jag är det inte.* Men se, efter mig kommer en vars sandaler jag inte är värdig att lösa från hans fötter.’+
26 Män, bröder, ni söner av Abrahams ätt och de andra bland er som fruktar Gud, till oss har ordet om denna räddning sänts ut.+ 27 Jerusalems invånare och deras styresmän kände nämligen inte denne,+ men när de uppträdde som domare, uppfyllde de profeternas ord+ som högläses varje sabbat, 28 och fastän de inte fann något giltigt skäl att döma honom till döden,+ krävde de av Pilatus att han skulle avrättas.+ 29 När de nu hade verkställt allt som var skrivet om honom,+ tog de ner honom från träpålen*+ och lade honom i en minnesgrav.+ 30 Men Gud uppväckte honom från de döda;+ 31 och under många dagar sågs han av dem som tillsammans med honom hade gått upp från Galileen till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.+
32 Och nu förkunnar vi för er de goda nyheterna om det löfte som gavs åt förfäderna,+ 33 att Gud fullständigt har uppfyllt det åt oss, deras* barn, genom att uppväcka Jesus;+ alldeles som det står skrivet i den andra psalmen: ’Du är min son, jag har i dag blivit din Fader.’+ 34 Och att han uppväckte honom från de döda, så att han inte mer skulle vända åter till förgängelse, det har han uttryckt på detta sätt: ’Jag skall ge er de tillförlitliga bevisen på lojal kärlek till David.’+ 35 Därför säger han också i en annan psalm: ’Du skall inte tillåta att din lojale ser förgängelse.’+ 36 Ty David+ tjänade ju Guds uttryckliga vilja i sin egen generation och somnade in i döden och lades hos sina förfäder och såg förgängelse.+ 37 Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelse.+
38 Låt det därför vara känt för er, bröder, att genom honom förkunnas nu för er förlåtelse för synder+ 39 och att allt det som ni med hjälp av Moses lag inte kunde bli förklarade utan skuld till,+ det blir nu var och en som tror förklarad utan skuld till med hjälp av honom.+ 40 Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte kommer över er: 41 ’Lägg märke till det, ni föraktare, och förundra er över det och försvinn bort, eftersom jag utför ett verk i era dagar, ett verk som ni alls inte skall tro ens om någon i detalj berättar om det för er.’”+
42 När de gick ut bad folket att de nästa sabbat skulle tala till dem om dessa ämnen.+ 43 Och efter det att synagogsförsamlingen hade upplösts, gjorde många av judarna och av de proselyter som dyrkade Gud* sällskap med Paulus och Bạrnabas,+ som talade till dem och började uppmana dem enträget+ att förbli i Guds oförtjänta omtanke.+
44 Följande sabbat samlades nästan hela staden för att höra Jehovas* ord.+ 45 När judarna fick se folkskarorna, uppfylldes de av svartsjuka+ och började hädiskt motsäga det som Paulus sade.+ 46 Frimodigt talade då Paulus och Bạrnabas och sade: ”Det var nödvändigt att Guds ord först skulle talas till er.+ Eftersom ni nu stöter bort+ det ifrån er och dömer er själva ovärdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till nationerna.+ 47 Jehova* har faktiskt gett oss befallning i dessa ord: ’Jag har satt dig till ett ljus för nationer,+ för att du skall bli till räddning intill jordens yttersta ände.’”*+
48 När de som var av nationerna hörde detta, blev de glada och förhärligade Jehovas* ord,+ och alla som var rätt sinnade* för evigt liv kom till tro.+ 49 Och Jehovas* ord fördes ut över hela landet.+ 50 Men judarna+ eggade upp de ansedda kvinnor som dyrkade Gud* och de främsta männen i staden, och de väckte upp en förföljelse+ mot Paulus och Bạrnabas och drev dem bort från sina gränser. 51 Dessa skakade då dammet av sina fötter emot dem+ och gick till Ikọnion. 52 Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje+ och helig ande.