1 Moseboken
3 Nu visade sig ormen+ vara det försiktigaste+ av alla markens vilda djur som Jehova Gud hade gjort.+ Och den sade till kvinnan:+ ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av varje träd i trädgården?”+ 2 Då sade kvinnan till ormen: ”Av frukten på träden* i trädgården får vi äta.+ 3 Men när det gäller att äta av frukten på det träd som är mitt i trädgården+ har Gud sagt: ’Ni skall inte äta av den, nej, ni skall inte röra den. Gör ni det kommer ni att dö.’”+ 4 Då sade ormen till kvinnan: ”Ni kommer visst inte att dö.*+ 5 För Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni kommer att bli som Gud* med kunskap om* gott och ont.”+
6 Då såg kvinnan att trädet var gott att äta av och att det var något för ögonen att längta efter, ja, trädet var inbjudande att se på.*+ Så hon tog av dess frukt och åt. Efteråt gav hon något också åt sin man* när han var med henne, och han åt.+ 7 Då öppnades ögonen på dem båda, och de insåg att de var nakna.+ Därför sydde de ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig.+
8 Senare hörde de Jehova Guds röst* då han vandrade i trädgården under den del av dagen då det blåste en bris,*+ och mannen* och hans hustru gömde sig för Jehova Guds ansikte bland träden i trädgården.+ 9 Och Jehova Gud kallade flera gånger på mannen och sade till honom: ”Var är du?”+ 10 Till slut svarade han: ”Jag hörde din röst i trädgården, men jag blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.”+ 11 Då sade han: ”Vem har talat om för dig att du är naken?+ Har du ätit av det träd som jag befallde dig att inte äta av?”+ 12 Mannen sade då: ”Kvinnan som du gav mig till att vara hos mig,* hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag.”+ 13 Då sade Jehova Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Och kvinnan svarade: ”Det var ormen som bedrog mig, och så åt jag.”+
14 Då sade Jehova* Gud till ormen:+ ”Eftersom du har gjort detta, skall du vara förbannad bland alla* husdjuren och bland alla markens vilda djur. På din buk skall du kräla, och stoft skall du äta alla dina livsdagar.+ 15 Och jag+ skall sätta fiendskap+ mellan dig+ och kvinnan+ och mellan din avkomma*+ och hennes avkomma.+ Han*+ skall krossa* huvudet+ på dig,+ och du+ skall krossa hälen+ på honom.”*+
16 Till kvinnan sade han: ”Jag skall i hög grad öka ditt havandeskaps smärtfyllda möda;*+ under födslovåndor skall du föda barn,+ och din åtrå skall stå till din man, och han skall härska över dig.”+
17 Och till Adam sade han: ”Eftersom du lyssnade till din hustrus röst och åt av det träd om vilket jag gav dig denna befallning:+ ’Du skall inte äta av det’, skall marken vara förbannad för din skull.+ Under smärtfylld möda skall du livnära dig av den alla dina livsdagar.+ 18 Och törnen och tistlar skall den frambringa åt dig,+ och du skall äta växterna på marken. 19 I ditt anletes* svett skall du äta ditt bröd tills du vänder åter till marken, för av den är du tagen.+ För stoft är du, och till stoft skall du vända åter.”+
20 Därefter gav Adam sin hustru namnet Eva,*+ för hon skulle bli mor till alla levande.+ 21 Och Jehova Gud gjorde långa kläder av skinn åt Adam och åt hans hustru och klädde dem.+ 22 Och Jehova Gud sade vidare: ”Se, människan har blivit som en av oss i fråga om att veta vad som är gott och ont,+ och nu, för att hon inte skall räcka ut sin hand och ta frukt också av livets träd+ och äta och leva till oöverskådlig tid ...” 23 Därmed sände Jehova Gud* bort henne från Edens trädgård+ för att hon skulle odla marken av vilken hon hade blivit tagen.+ 24 Han drev alltså ut människan, och öster om Edens trädgård+ satte* han keruberna+ och den flammande svärdsklingan, som ständigt svängde runt, till att vakta vägen till livets träd.